Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
49
FONOGRAFEN.
50
ändan en vef och i den andra ett svänghjul.
När axeln kringvefvas, flyttar sig derföre
valsen fram eller tillbaka mellan axelstöden.
Munstycket A är på en gång det öra, som
uppfångar ljuden, och den mun, som åter
framsläpper dem. Dess botten utgöres af en spänd
*hinna eller ett tunnt metallbleck och i
beröring med denna botten eller omedelbart
fä-stadt derpå sitter ett litet, utstående stålstift,
så att då bottnen af några ljudvågor sättes i
vibrerande rörelse, samma rörelse meddelas åt
stiftet. Valsens yta har på hela sin längd
inskurna refflor gående i spiral med alldeles
samma stigning som axelgängorna, hvaraf
följer att valsen, om den från början inställes
så, att en inskärning befinner sig midt emot
och längd, så länge som talet fortfar och
valsen kringvefvas.
Om man nu vill, att fonografen skall
uttala hvad som förut yttrats i dess öra,
munstycket, så vefvas, sedan munstycket flyttats
något litet från valsen, denna tillbaka till sin
ursprungliga plats och stålstiftet återflyttas
sedan, så att det pekar mot det första af de
intryck, det förut gjort. Nu kringvefvas
valsen, liksom förut, d. v. s. med samma
hastighet, hvarigenom stiftet, som trycker mot
stanniolen, oupphörligt af denna lyftes upp
och ned allt efter de olika djupa intryck, det
forut åstadkommit. Stiftets rörelse sätter
munstyckets bottenhinna i sådan vibrerande
rörelse, att alldeles samma ljud uppkomma,
stålstiftet, under kringvefningen alltid kommer
att vända en ny del af spiralskåran deremot.
Vill man begagna fonografen, betäcker man
med ett stanniolblad valsens hela yta och
inställer den så,’ att en skåra står midt emot
stiftet; munstyckets fotställning kan nemligen
efter behag närma stiftet till eller aflägsna
detsamma från valsens yta, allt efter som
fotställningen jemkas medelst en derför afsedd
skruf.
Om man talar i munstycket kommer dess
botten i vibrerande rörelse ungefär som örats
trumhinna vibrerar, då den träifas af
ljudvågorna. Den vibrerande rörelsen sätter stiftet
i rörelse fram och tillbaka, och detta intrycker
derunder sina märken i valsens
stanniolbetäck-ning mer och mindre djupt allt efter ljudens
beskaffenhet. Hvad som talas intryckes på
detta sätt i stanniolen och visar sig der
såsom en följd af olika repor, vexlande i djup
som ursprungligen försatte hinnan i vibrering,
ehuru de naturligtvis återgifvas mycket
försvagade.
Genom en följd af operationer på det enkla
sätt, som nu beskrifvits, kan man från
fonografen erhålla ett helt tal, eller en sång, ja
till och med en hel kör af olika röster.
Ljuden äro väl icke så starka som de
ursprungliga, och det ligger någonting komiskt uti dem,
då man först hör dem, men man igenkänner
tydligt hvarje rösts egendomlighet.. Man kan
också förstärka de ljud, fonografen utsläpper,
medelst en lur af styft papper eller annat
lämpligt material, hvars spets passar till
munstycket’ och insättes i detta. (En sådan lur
finnes också af bildad jemte fonografen).
Ljuden hindras derigenom att sprida sig och
försvagas så, som eljest är fallet.
Man bör laga så, att man kringvefvar
valsen så jemnt som möjligt de båda gångerna.
Edisons fonograf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
