Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid / 40 (1931-1932) Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Figurer från bronsåldern, gjutna i brons och nu förvarade i Statens Historiska Museum, bilda denna underliga grupp. Den mittersta av de tre gudinnorna upptill är i verkligheten ro; mm. De andra äro förminskade i samma proportion.

hade »avgudar», d. v. s. gudabilder i djurs eller
människors skepnad. Osannolikt är det dock inte alls, och
möjligt är, att man har rätt att som sådana beläten tolka
vissa figurer på hällristningarna.

I så fall kan man nog också våga anse att några små
bronsfigurer, som hittats i Skåne, Halland och
Västergötland, äro gudagestalter. Särskilt en i fyra eller fem
exemplar känd bild av en kvinna, naken eller endast
iklädd en halsring, torde nog kunna anses vara en svensk
motsvarighet till de fruktbarhetens och kärlekens
gudinnor, som under denna tid dyrkades i Södern. Deras
förnämsta kännemärke utgöres alltid av de tydligt
markerade brösten — källor till all näring, som människan
och hela naturen väntar av gudinnans nåd. De två
likadana mansfigurerna på samma bild, som tydligen haft
rörliga armar, anses också som gudar; i hattbrättena
(eller kanske det är avsett att föreställa hjälmar) finnas
hål, där antagligen ett par horn varit insatta. Horn
anses vara gudasymboler, och från Danmark känner
man samtidiga, hornprydda figurer, som nog haft gu-

domlig rang. Alla dessa små skulpturer tillhöra
bronsålderns sista del.

Djuret i samma grupp är däremot från början av
bronsåldern. Det är en häst, som tillhört en av de förut
omnämnda solvagnarna. Den mystiska figuren i bildens
högra övre hörn har varit avsedd att bäras på en käpp
och måhända är det allt, man kan säga om honom. Men
hans halvmånformigt utdragna ansikte (utan kropp)
verkar märkvärdigt likt sådana »mångubbar» som barn ännu
rita. Kanske är han en bild av månen, som ju på många
håll ansetts lika dyrkansvärd som solen.

Hur dunkelt än fornsakerna och hällristningarna
tala, är det likväl en hel del mera vi förstå av bronsålderns
rika och mångskiftande kultur än de äldre tidernas
enklare levnadsförhållanden kunna berätta oss. Livet
har blivit rikare och mera sammansatt. Människornas
önskningar och behov variera mera och deras
aktions-radie både i denna världen och i andens rike vidgas
oavbrutet. Med alla sina gåtor är bronsens årtusende en
stolt och livaktig period i Sverges historia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>