Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 2. Elände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skull, i hvilken hon samlat allt det största och bästa
hon var mäktig.
Skulle hon någonsin hämta sig från allt det, hon
genomgått under det korta samlifvet med mig? Det
var en fråga, som brände mig med samvetsaggets
glödande tänger under den stilla period af lugnt
eftersinnande, som följde på de upprörda tiderna af vårt
något mer än årslånga äktenskap. Mer än en gång
var jag nära däran att afsända till henne bref, fulla af
ånger och själfförebråelser, men vid förnyadt
genomläsande fann jag dem alltid så uttryckslösa eller
sentimentala, att jag förstörde dem.
Mitt nyktra förstånd sade mig, att det var det
klokaste jag kunde göra, ty hvarje försök att återknyta
de förhatliga band, som jag i ett anfall af brutal
för-tviflan lyckats slita, skulle endast bringa mig — och
henne — förnyade sorger. Våra lynnen och deras
engång för alla ohjälpliga inadvertenser skulle ej den
bästa och renaste vilja förmå bringa i samklang, utan
att den ena af oss fullkomligt uppgaf sin personlighet.
Men det kunde vi ej någondera göra, med mindre vi
frivilligt afstodo från att lefva. Och det var lättare
sagdt än gjordt. Sin kropp kan man själfmörda, sin
själ betvingar man ej med en revolverkula.
Småningom försonade jag mig med det som varit
mellan Vera och mig. Jag bedömde det förflutna allt
kallare på ju längre afstånd det kom ifrån mig, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
