Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - En patriot utan fosterland - 6. Zerrissenes Leben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hus. Jag är öfvertygad om att de, som kände mig,
trodde att jag ännu icke var hemkommen.
Trots ledsamheten drog jag mig dag efter dag
att göra min uppvaktning hos öfverstinnan R. Efter
min afresa söderut i somras hade vi växlat några bref,
men mina uttryck måtte väl icke ha burit den rätta
klangen af hängifvenhet i lif och död, eftersom hon
plötsligt upphörde att skrifva utan ett ord till
förklaring. Jag sände henne ännu några ganska vältaliga
och glödande bref, men då jag ej fick något svar på
dem, hörde också jag upp med korrespondensen.
En kväll, då jag satt i min ensamhet helt stoisk
med ledsamheten som min oundgåeliga gäst, ringde
det på i tamburen och min hushållerska anmälde att
det var en ung man, som ville träffa mig. Jag tänkte
en förflugen tanke på tiggare och ämnade bedja
hushållerskan fråga den besökande om hans namn, då han
i detsamma utan vidare trädde öfver tröskeln till mitt
mottagningsrum, sträckte handen emot mig och kom
närmare.
Det var min poetiska studentvän från i fjol —
W—11!
— Jag har dömt dig orätt! utropade han helt
rättfram och hjärtligt och tog min hand.
Jag stod ett ögonblick mycket öfverraskad, det
var det sista besök jag väntat. Men när jag såg hans
vackra och varma blick fästad på mig med ett uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
