Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ju då bara en skolgrabb ute på resa i en efterkrigsvärld. Du minns
det var ett alldeles speciellt stilla ljus över städerna på den tiden.
Fast egentligen var det ju Koreakrig och jag hade varit där. Men i
Europa märktes kriget ju inte annat än på att amerikanarna åkte
runt och investigerade och att kommunisterna slogs på gatorna och
det var bra tider. Hos oss på UNESCO hade man gjort
investigeringar om vår pålitlighet och jag hade ju klarat mig, jag var ju på
rätt sida, men om Nehru nu bråkade skulle jag få fan. Jag ångrade
mig.
— På förmiddagen fick jag svar. Det var sekreteraren som skrev
att premiärministern fann förslaget intressant och lovade att ge det
sitt support och att alla praktiska frågor med säkerhet skulle kunna
ordnas och att vad Indien beträffar skulle han honour alla
obligations och att han hade föreslagit en titel som borde täcka temat rätt
väl: Cultural impact of Indian Asia. Han hade önskat mig lycka till
och hoppats att jag skulle ta kontakt med honom nästa gång jag var
i Indien.
— Det var vad jag hade med mig tillbaka till Paris. Det blev
några känsliga dagar. Mathieu var vit i ansiktet av ilska. Jag hade ju
bundit upp dem. Men man kunde inte desavuera mig. Då skulle
UNESCO ju tappa ansiktet. Carmichael bara flinade och sade att
Panditji behövde ett kort att spela ut mot Mittens Rike. Men han
sade mig att jag nog skulle komma att gå långt. Mathieu tog hand
om det hela själv och jag fick inte syssla med det mer. Han hotade
att skicka ut mig på fältet som alfabetiseringsexpert i Manila men
så beslöt man att sätta mig på att sortera reproduktioner i stället.
Göra kataloger. Det var inte förrän Mathieu dött som jag ju kom ut
igen.
— Visst förstod jag vad han menade. Ty när han väl var död och
jag kom ut och kom till Indien igen så märkte jag att jag hade pull,
riktigt ordentlig pull i Delhi.
— Vad symposiet beträffar blev det ju som det brukar.
Amerikanarna trasslade och varken Nehru eller UNESCO var ju vidare
populära och det lades på hyllan ett tag. Det fanns inga pengar till det
heller. Men jag var ju rätt glad. Det var då jag bodde nere vid rue
Guénégaud.
— Minns du att det fortfarande faktiskt fanns en timme då det
var blått i luften? En blå timme? Det var innan hela Paris slammat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
