Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
human shaping of history. Hur detta tema som jag framed skulle
formuleras lämnade jag öppet for the time being. Och jag bad om ett
snabbt ställningstagande.
— Det var fräckt. Men Nehru tyckte om fräckhet ibland och det
hela var ju en chansning. Jag tror inte jag riktigt berättat det här
för dig tidigare. Men du bör känna igen det. Det var ju mitt gamla
anförande i gymnasieföreningen år 1942. Men då hade jag ju trott
på det och då hade du och de andra i gänget sagt att det var bra och
jag hade till och med tyckt det vara modigt och nassarna hade
visslat och stampat. Jag minns ännu Würz som satt på första bänk rakt
framför mig och var så förbannad att han var blå i ansiktet. Det
hade tagit tio år för orden att tömmas på innehåll. Nu hade jag
bakat ihop dem till något slags UNESCO:ska och petat in lite
indiska fraser på tvären och gjort ett förslag och när jag sänt iväg det
med ett bud till premiärministerns residens fick jag kallsvett.
Plötsligt blev jag djävligt rädd. Jag satt i det stora mörka rummet och
tittade på den imiterade fire-placen av trä och vart rädd.
— Det kändes som om någon stod tätt bakom mig beredd att ta
mig i nackskinnet och slunga ut mig i natten. Jag frös. Jag drack ur
nästan hela flaskan den kvällen och såg hela tiden för mig själv hur
Nehru öppnade brevet och såg så där kallt förbannad ut som bara
han kan göra och sedan kallade på sin sekreterare och bad denne
skicka dumheten till Mathieu i Paris. Och då vore det slut.
— Du minns när vi skulle iväg till Förenta Staterna den gången
1949 allihop så blev det trubbel med mitt visum. Plötsligt fick jag
inget visum av amerikanarna. Det var för att jag gått på några
kommunistmöten 1945. Det var inte så konstigt på den tiden. Du
vet ju hur det var. Vi hade varit flera stycken från SSU den gången
som ibland gick till kommunistmötena och som diskuterade med
dem. Det var ju innan Prag. Ingen hade sagt åt oss att inte göra det.
Men de hade väl haft någon där som rapporterat och så fick jag
inget visum. Och det gick ju inte att klaga heller. Jag var ju uppe på
SKU på Kungsgatan i Stockholm och talade med Knut Olsson om
det och bad om ett intyg på att jag aldrig varit medlem men han
bara flinade och sade att han tyckte jag kunde gå med nu när jag i
alla fall gjort mig olycklig.
— Det var ju ingen som kunde göra någonting och alla bara
ryckte på axlarna och plötsligt var det som om jag började upphöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
