Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han höll till på ett litet hotell nere i kvarteret vid rue
Monsieur-le-Prince. Han hade bott där förr sade han. Han var inte klok. Första
kvällen ville han jag skulle följa med till bar Monaco. Han ville ta
en calva och spela pin-ball. Jag trodde han skämtade men sedan
hördes han inte av på tre dagar och jag gick ner för att leta rätt på
honom. Då var han alldeles väck. Han hade ett litet ynkligt rum och
satt på sängkanten när jag kom in och drack billigt rödvin. Sedan
sade han:
— Förlåt mig!
och tog upp sin högersko och spydde i den. Det gick inte att tala
med honom. Han ställde ifrån sig skon på nattduksbordet bredvid
vinflaskan och sade att han skulle gå ned till grabbarna om hörnet
och så somnade han. Jag bad tanten att gå upp och se till honom och
gav henne en slant för det. Senare på kvällen ringde hon mig. Birger
hade gett sig ut. Han sprang genom gränderna och bara skrek. Han
var barfota. Hon var rädd att polisen skulle ta honom och jag körde
ned till kvarteret. Klockan var väl ett på natten. Jag fick syn på
honom uppe i hörnet vid rue Casimir. Han tjoade och sprang undan.
Så småningom hittade jag honom uppe på place de l’Odéon. Han
satt på trottoaren och vaggade med huvudet. Jag fick tag i honom
och lyfte upp honom och drog honom med mig hem till hans hotell.
Han var som en trasdocka. Men när vi fått upp honom på rummet
repade han sig igen. Han började fäkta med armarna och slet sig lös
och sade att han var en tjur och så sprang han tvärs över rummet
och körde huvudet i väggen. Det gjorde han två gånger utan att vi
fick grepp om honom. Han var hal som en ål och alldeles nerspydd
och tredje gången körde han huvudet i kranarna ovanför handfatet
och vattnet sprutade. Då föll han baklänges och var helt borta och
blodet rann över ansiktet på honom från ett djupt jack i svålen.
— Nå, han var väldigt mager redan då. Han såg dålig ut också
när han var nykter. Jag ringde konsulatet nästa dag och fick dem att
ta kontakt med tidningen och läkare och allt och se till att han
transporterades hem. Han var pank och jag betalade kalaset. Hade
jag inte gjort det hade han blivit ett av kranierna uppe på Musée
de l’homme. Men han var ju den som skulle blivit lyrikern bland oss.
Minns du när Lindberg lät honom hålla morgonbön och han läste
Ekelöf i stället och krossade bokstävlarna mellan tänderna och hela
aulan började tjuta av skratt och det blev fullkomlig skandal? Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
