Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han menade inte att detta varit förfelat. Men han hade ju så
småningom kommit till insikt om varför det var felinriktat. I
praktisk handling hade han dock länge dessförinnan dragit riktiga
slutsatser. Något massornas uppror var inte längre tänkbart i vår tid.
Men efter kriget gavs den unika chansen att skapa ett nytt och
annorlunda Tyskland. Det fanns också sunda krafter att bygga på även
om de inte riktigt fanns där man först av ideologiska skäl trott
att de fanns. Inför detta perspektiv förhöll sig dock även den
sovjetiska partiledningen vacklande. Karl Zweiling var inte säker på
hur Stalin bedömde frågan. Stalin var visserligen helt klar över att
Tyskland existerade som verklighet och inte kunde förklaras blott
med Hitler. Det hade han sagt från krigets första början. Men den
av naturliga skäl uteblivna revolutionen i Tyskland förde med sig
något som Karl Zweiling i brist på bättre ord kunde kalla
vansittarism. Den sovjetiska politiken var vacklande och sökte sitt stöd i
väster och sysslade i Tyskland mest med att straffa och kräva
återbetalning och hoppas på goda tyskar och vänta på bättre tider när
västmakterna ändrat sinnelag och under denna väntans tid bara hålla
Tyskland ofarligt. De var rädda helt enkelt. Det var därför de inte
förmådde genomföra någon planmässig politik. Deras politik bara
blev till och de hoppades på det bästa.
Denna obeslutsamhet visade sig ju tydligt på sommaren 1948 när
västmakterna genomfört valutareformen i sin del av Tyskland och
började bygga upp sin stat. Den sovjetiska politiken var
halvhjärtad och ängslig. Genom att inte slå till snabbt fick sedan Berlin
ligga som ett öppet sår i tretton år under det att miljarderna
pumpades över till väst. I det längsta försökte vissa kretsar i Kreml att
förhindra uppkomsten av en tysk stat öster om Elbe.
Men staten hade byggts upp. Den fick också steg för steg sin egen
karaktär. Länge hade den präglats av de olika emigranter som
kommit tillbaka från Mexiko och Kalifornien och som fortsatte sin
emigration mitt i Berlin. Och Wilhelm Pieck som ville bli
landsfader hade haft en förkärlek för Bechers långa och rullande patriotiska
talesätt och allt hade gått på skruvar. Men bit för bit kom
förhållandena i rätta gängor igen. Och det är ju inte fraserna som bestämmer
utvecklingen; Berliner Ensemble hade sin uppgift att fylla men
avgörande blev att nya och driftiga män tog ledningen över
produktionen. När det var gjort stod DDR stark. Att det blev ideologiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
