Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta skiljer sig däggdjur icke från andra djur och människan inte
från andra däggdjur. En av de stora forskningsuppgifterna som
förestår är fullbordandet av tekniken för cellkärnetransplantation.
Redan har flera lyckade försök utförts med däggdjur och vi kan
inom den närmaste framtiden räkna med en revolution inom
boskapsaveln. Tekniken innebär helt enkelt att man ur det befruktade
ägget tar bort cellkärnan och ersätter den med en cellkärna från den
donator man bestämt sig för. Denna cellkärna kan tas från vilken del
av organismen man önskar ty här gäller det verkligen att man kan ta
delen för det hela då varje cellkärna är bärare av hela varelsens kod.
Den individ som nu växer fram inom moderdjuret är i genetisk
mening varken avkomma till moderdjuret eller till den befruktare
som en gång kommit till användning för att inleda tillväxtprocessen
utan är att betraka som en enäggstvilling till den cellkärnedonator
som använts. De båda besitter identiskt samma genotyp.
Överfört till mänskliga förhållanden innebär detta att det blir
möjligt att logiskt planera det mänskliga samhället och på bestämda
kriterier välja ut den lämpligaste sammansättningen av en
population. Det finns naturligtvis en rad frågor som måste diskuteras. Så
kan mänskligheten som helhet ses som bärare av en väldig genreserv
vilken inte får inskränkas eller så att säga devalveras och vi vet
heller inte vilka genotyper som i framtiden kan visa sig nödvändiga
och användbara. Vi får inte slösa bort mänsklighetens stora
genkapital. Men sådana frågor går redan nu att lösa inom vår befintliga
vetenskapligt-tekniska erfarenhet. Om teknikerna skulle behövas så
kunde vi formulera forskningsprogram for att finna praktiska
lösningar inom rimlig tid.
Dessa vetenskapliga rön innebär vissa nödvändiga
omformuleringar av teorier och föreställningar som hittills varit ledande för
oss. En sådan omställning är alltid en känslig process. Vi är på
många sätt nu som en kräftpopulation vilken befinner sig i
skalömsning på en och samma gång. De gamla ideologierna har visat sig
vara ideologier blott och blivit oss alltför trånga och de nya har
ännu inte hunnit bli fasta nog att tjäna oss som skydd. Med en
något mindre biologiskt inspirerad bild kunde man; sade Karl
Zweiling, som jag redan sagt jämföra oss med humanisterna under
religionskrigens tid.
Man brukade säga att livet var äggvitans existensform; nu kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
