Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medvedevs manuskript kom västerut liksom han kunde förstå varför
man ville ha ut en så sturig gammalryss som Solsjenitsyn men det
hindrade inte att de västliga intellektuella föreföll mer än lovligt
naiva som tog åt sig allt detta.
Partiets linje var ju en frivillig medvetenhet. Den kunde ge den
visshet som fordrades för att gå ut i omöjliga uppdrag. En bolsjevik
fruktade inte döden och Karl Zweiling menade uppriktigt att detta
faktiskt gällde för partiarbetare och kominternarbetare som sändes
ut. Det var trots allt inte många som gav vika. De kamrater som
hade åtagit sig att utföra partiets uppdrag i det Hitlerfascistiska
Tyskland hade gjort så med en klar insikt i vad som krävdes av dem.
Deras var inte en tro utan en medvetenhet. De handlade under
historiskt ansvar inför sitt folk och dess framtid. För ett sådant var det
möjligt att såväl själv acceptera sin död som att beordra andra in i
döden. Det var ju en småborgerlig sentimentalitet av värsta slag att
vägra erkänna att sådana var villkoren för var och en som tog sitt
ansvar i ett krig. Och egentligen helt oavsett om det var ett krig i
geografisk mening med fronter och tydliga kartor eller om det rörde
sig om ett klassernas krig. Den enda intellektuellt acceptabla vägen
ut ur detta vore ett tolstojskt avståndstagande.
Karl Zweiling hade haft god tid att tänka på detta under tiden i
New Delhi. Inte för att han inte hade annat att göra. Hans arbete
som chef för handelsmissionen hade varit framgångsrikt och han
hade så småningom också kommit i ett nästan vänskapligt och nära
förhållande till Indira Gandhi. Han visste ju vad som sagts om
henne i Komintern i början av kriget men det kunde inte hindra
att han så småningom fått större respekt för henne.
Frågan om partilinjen var ju frågan om partiets
existensberättigande. Den var ingenting som kunde ändras av tillfälligheter. Men
den kunde ändras. Dock även när kursen lades helt om måste ju
denna kurs uttrycka den historiska nödvändigheten i just denna
etapp. När nu förstesekreteraren i det ledande partiet samman med
en handfull trogna plötsligt vred kursen och inte använde sig av
partiets normala kanaler utan av State Department och litade till
hjälpen från Förenta Staterna för att slå mot den egna apparaten då
verkade det ju plötsligt som om själva partiets existens kommit i
fråga. Den partilinje som varit ledande för de kamrater som gått i
döden under arbetet i Hitler-Tyskland hade plötsligt förändrats till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
