Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men vad kunde göras? Han hade själv arbetat som organisatör i
FDJ i Leipzig. Det hade inte varit lätt. Plötsligt fick alla begrepp
vändas. Visst tog man över HJ:s arbetsmetoder. Men det var inte
mycket att beskärma sig över. HJ hade ju stulit dem från den tyska
arbetarrörelsen; vad värre var, Karl Zweiling hade tvungits uppleva
att de ungdomar som var beredda att arbeta och ta ansvar mitt i den
svåra tiden var just de ungdomar som varit ansvariga i HJ. Det
hade inte med världsåskådning att göra. Det hade med
organisatoriskt uppträdande och målinriktat handlande att göra. De som
verkligen svek, de verkligt odugliga var den lilla grupp som lyckats
hålla sig utanför fascismens organisationsformer. På dem kunde
ingenting byggas.
Visst hade det funnits hjältar i det antifascistiska motståndet.
Själv hade Karl Zweiling flera skolkamrater som tagit sig in i det
fascistiska Tyskland för att utföra illegalt antifascistiskt arbete
under kriget. De hade alla uppspårats och avrättats. Om kriget hade
fortsatt ännu ett år hade han själv sänts till Tyskland. Våren 1944
hade man talat med honom om det. Han hade då fått komma per
fallskärm till Leipzig i stället för med sovjetisk arméjeep av
amerikanskt fabrikat. Men då hade jag nog inte suttit här i baren nu,
sade han. Det är därför jag aldrig kan komma över min avsky inför
Wehner. Förstår du det, sade han mig, han var inte bara en
tvivelaktig person som er Georg Branting vägrade ta i hand, han var
också en Drückeberger; en som såg till att han själv klarade sig i ett
krig där hans vänner och kamrater stupade för att han skulle få en
fet framtid. Fast detta sade han bara privat. Nu var det inte längre
politiskt acceptabelt att ta upp denna historia.
Men hjältarna hade varit få. Och då den första fredsvintern i
Leipzig när det inte fanns bröd och alla runt honom bara klagade
och ändå hade det så otroligt bra och lyxigt i jämförelse med vad
han själv och hans kamrater och hela det ryska folket haft i Moskva
vintern 1942 då tvangs han uppleva att de enda han kunde bygga på
var de unga som nyss varit någorlunda troende fascister.
Deras värld hade störtat samman och deras världsåskådning visat
sig falsk och till skillnad från de vuxna som egentligen inte trott på
Hitler så mycket utan mer varit allmänt gehorsam var de beredda att
verkligen ändra uppfattning. Men de var faktiskt beredda att göra
precis vad ”der Reichsjugendführer” en gång sagt om sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
