- Project Runeberg -  Kärlek till livet /
164

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädersolarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ty jag trodde mig få se dem dö, de bägge vargbarnen,
men de ville icke dö. De fortforo att färdas framåt.
När torrhostan ansatte dem mycket svårt, tryckte de
händerna mot bröstet och sjönko ihop över snön och
bara hostade och hostade och hostade. De kunde
icke gå, de förmådde icke tala. De hostade kanhända
tio minuter, kanhända också en halvtimme, men sedan
rätade de upp sig igen, med tårarna, som hostan
framkallat, frusna på sina kinder, och deras första ord voro:
’Kom, låt oss gå vidare!’

»Till och med jag, Sitka Charley, var förskräckligt
trött, och jag tyckte att sjuhundrafemtio dollars i
månaden var billigt pris för det arbete jag hade. Vi
togo av inåt den stora omvägen, och där var vägen
mera obanad. Men vargbarnen tittade framåt vägen
och sade: ’Skynda!’ Och oupphörligt sade de:

’Skynda på! Fortare! Fortare!’ Det var hårdt för
hundarna. Vi hade icke mycken föda och kunde icke
ge dem tillräckligt att äta, och deras krafter sjönko.
Och ändå måste de träla så hårdt. Kvinnan riktigt
sörjde för deras skull, och jag såg ofta i hennes ögon
tårar av bedrövelse över dem. Men den onde anden
inom henne tillät henne icke att stanna så att hundarna
fingo vila.

»Och så träffade vi på mannen med det enda ögat.
Han låg i snön invid vägen och hans ena- ben var brutet.
För benbrottets skull hade han endast kunnat skaffa
sig ett dåligt läger, och han hade legat där på sina
filtar i tre dagar och hållit sin eld brinnande. När vi
träffade på honom, låg han och svor. Han svor som
den lede själv. Aldrig har jag hört någon svära så
som den mannen. Jag blev glad. Nu, sedan de hade

164

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:28:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karlekliv/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free