Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sjuttonårig hjälte.
| Tecknad enligt hans mors berättelse. |
Där borta- på en inlands prästgård låg för 17 år
sedan en liten klarögd pilt i vaggan. Det var
den lilla Elias. Mor sjöng visor för honom, far
stod då och då andäktig vid vaggan, och de
äldre syskonen tassade omkring på tå för att ej
störa den lilla slumraren.
Men där stod helt
visst vid vaggan även
en strålande ljus
gestalt, bredande
skyddande, vita vingar
över den lille, ty, när
gossen vaknade och
slog upp sina blå
ögon, smålog han så
underbart lycksaligt,
som endast små,
oskyldiga barn kunna le.
Åren förgingo. Den
lilla Elias kom upp ur
vaggan, han lärde sig
att gå, var gladast
bland de glada och
tumlade snart yster
om i leken.
Det hände sig en
vårdag vid
islossningen, då Elias lekte på
hemstranden, att han
hamnade djupt i vätts
net mellan de flytande
isstyckena. Det blev
stor nöd och
uppståndelse.
»Rädda, rädda,
Elias, Elias» ropades
det. Tills man såg
gossen – han var då
kring 4 år – helt nöjd
och belåten sitta på
en flytande isflak,
därifrån han lätt
räddades.
– Huru kom du
upp ur det djupa
vattnet? frågade alla.
– Jesus hjälpte, och
ja klättra själv med –
var det frimodiga
svaret.
Allaa undrade.
»Vem vet, vad
Herren har för planer
med vår lilla gosse»,
tänkte far och mor i
sina stilla sinnen.
Kanske behöver han
honom engång för något
stort och ädelt verk,
eftersom han nu så
underbart räddade
den späde från att
drunkna.
Ett par år därpå finna vi berättelsens hjälte, sittande
högt i ett träd. Gossen var modig och tyckte synnerligen
om att kliva mycket högt.
»Vem vet, huru högt vår lille Elias kan nå i livet»,
tänkte föräldrarna.
Men denna gång brast grenen, och pilten kom
huvudstupa till marken.
Man undrade över, att han ej vid det livsfarliga
fallet brutit armar och ben eller spräckt huvudskålen.
»Där var en ängel i trädet, och han bar mig», ljöd
den häpnadsväckande förklaringen.
Åter tänkte far och mor: »Herren behöver honom
till något stort». Och de anade rätt.
Några år därpå,
var Elias en flitig och
hurtig skolgosse, from
och god, och hans
kärlek till
Frälsaren växte i hans
skolhem, en av våra
gamla pietistgårdar,
nära Lapua samskola,
vilken han jämte sin
beundrade, äldre
broder sedermera tysk
jägare, besökte.
Elias kärlek till
föräldrar, bror och hem
fördjupades och
omfattade snart hela
fosterlandet. När
Finland senaste vår var
i nöd, dess folk i fara
att gå under för våld
och barbari, då var
Elias, nu 17 årig, redo
att kämpa, ja att dö
för fosterlandet. När
han i den
Mannerheimska hären gick
söderut, fröjdade sig
han över att måhända
snart få råka sin
älskade broder, som han
visste vara
återkommewn till hemlandet
och med i
befrielseverket. Men
brödernas Fader i himmelen
visste bästa platsen
för återseendet.
Elias dog
hjältedöden vid
belägringen av Tammerfors.
Sin broder fick han
ej träffa. På jorden
hade det icke
kunnat ske, om ock
Elias själv blivit
räddad, ty hans
jägarbror göt även utanför
staden sitt hjärteblod
för Gud, för hem,
för fosterland.
Unge vän, du, som
läser detta om Elias,
kanske fäller du en
tåt över den
sjuttonåriga hjältens minne.
Gläd dig fastmer över hans ädla bragd!
Vi kunna vara vissa om, att hans barndoms ängel
ej övergav honom i dödens högtidliga ögonblick,
utan bar hans barnasjäl till ljusets eviga boningar högt,
högt över villfarelser, mörker och strid.
Immi Hellén.
——————————————————
Helsingfors 1918. K. F. Puromics Boktryckeri A.-B. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julhelgska/1918/0008.html
