Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Religionens inflytande på krigsväsendets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnade sig gudarna, i likhet med människorna,
av list, lögn och bedrägeri, när hälst det tjänade
deras ändamål. Sålunda sänder den store Zeus ”en
ljugande dröm” till Agamemon, Pallas Athene gör
sig skyldig till grovt bedrägeri och förrädiskt
handlingssätt mot Hektor, och även bland hebreerna
framträda samma företeelser. Enligt 1 Kon. 22 sände
Jahve en ”lögnande” för att locka Ahab att draga ut
i krig och gå under; och då Israels barn draga ut
ur Egypten, uppmanar Jahve dem direkt att bedraga
egyptierna på kläder och smycken. Under oupphörlig
seg kamp hava de under den allmänna
kulturutvecklingen utbildade moraliska begreppen endast
småningom förmått reformera de gamla konservativt
barbariska och omoraliska gudarna. Denna
gudarnas omoraliska konservatism har haft sitt starkaste
fäste inom krigsväsendet, där religionens helgd bredes
över våldet i dess hänsynslösaste framfart.
Kriget som religiös institution har sin rot i den
allmänt förekommande, av religionen sanktionerade
blodshämnden. Jahve sade till Moses:
”Blodshämnaren äger att döda mördaren. När han träffar
honom, skall han döda honom” (4 Mos. 35: 19). Samma
bud upprepas i koranen, inskärpes av Konfutze o. a.
och påbjudes sedan bland andra folk. Plikten att
utöva blodshämnd betraktas i första rummet som en
plikt mot den döde icke blott därför, att han
berövats sitt högsta goda, livet, utan därför, att hans
ande anses ej finna någon ro efter döden, förrän hans
död blivit hämnad. Exempel på denna föreställning,
som ännu fortlever hos oss, äro så talrika och kända,
att sådana ej behöva anföras. Men den våldsamt
dödades kringirrande ande kräver icke blott hämnd
utan är själv farlig även för de oskyldiga och för hela
orter. Enligt tscheremissernas föreställning orsakar
den sjukdom, särskilt febrar och frossa; eskimåerna
vid Hudsonviken t. ex. våga aldrig besöka ön
Akpatok, emedan en del av en fartygsbesättning en gång
blev mördad på densamma, och dessas andar blint
anfalla vem som hälst. Liknande föreställningar
förekomma ganska allmänt. Blodshämndsplikten ålåg i
första rummet den mördades anhöriga. Detta gällde
(enligt Hyltén-Cavallius) även bland våra förfäder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
