Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
de flabbar mot flickorna: håll truten din–
(det är inga ord som går an i böcker) —
kommer du ihåg när jag hade dej bakom den stora
stenen i söndags! Kommer du ihåg i
stenhuggar-backen i torsdags kväll? Och så vidare. Och
så vidare. Röda och rasande yr flickorna i väg
mellan träden och ut över hedarna, möjligtvis
med undantag för Nanna och någon mer
"pojk-däka", som ingenting biter på. Och så fortsätter
klungan framåt i Guds klara solsken och
sabbats-ro. Möjligen att de försöker ta Nanna i ljungen.
Men hungern suger dem också och de vill hem
till maten.
Karin Toresson tycker, det är så rart, när
pojkarna kommer från söndagsskolan. Hon tycker
att de för med sig en stilla fläkt av Guds ord
om den gode, käre frälsaren. Hon nynnar lite
på en sång, som hon vet de brukar sjunga hos
Niklas. Kanske försöker hon lite flyktigt klappa
pojkarna på kinden: barnen mina små. Och
börjar sedan tala söndagsallvarligt, om hur man
skall gömma Guds ord i sina hjärtan till en
skatt, som man har i sin fattigdom och när
man skall ut i världen.
Några andra ömhetsbevis än en klapp då och
då förekommer inte. Men också detta är ovan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
