Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hattnålarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 HATTNÅLARNA
jag annars har sagt öfvertyga er? Har alla
mina många ord varit förspillda?
Han stannade och såg på henne för att
läsa ett svar i hennes ansikte och märkte då,
att de icke måtte varit det.
— Något har träffat, tänkte han, och nu
lägger jag min sista stora sten på slungan.
— Nej, ni har inte spillt ert myckna krut
förgäfves, sade hon trött, ni har fått mig att
vidröra det förflutna. Ni har gjort mig upp-
rörd, jag kan inte säga er hvarför.
— Jag kan det, sade han med dödsförakt.
Det är för att jag dragit fram en gammal half-
glömd bild ur det förflutna.
— Nej, sade hon, det är snarare för att ni
är så hjärtskärande lik mr Henry Leigh.
Som hon sagt det, blef hon förbittrad
på sig själf därför och för att hon fick tårarna
i ögonen. Men målaren jublade.
— Att jag ändå till sist skulle tvinga er att
tala om er hemlighet — och hans, sade han.
Det är då den likheten jag har att tacka för
att jag inte är landtmätare?
— Ja, svarade hon.
— Ni älskade min bror, och han rörde inte
upp himmel och jord för att få behålla er?
— Å, sade hon, för att behålla en kvinna,
som älskar honom, har aldrig en man gjort det
omöjliga. Snarare då för att eröfra en, som
inte gör det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
