Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 11. Ängars och betesmarkers skötsel. - B) Vattenängars skötsel. - C) Betesmarkers skötsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare har med sig den olägenheten, att höskörden blir mindre, än
den borde blifva; det förra skadar återväxten och kan grundlägga
ängens snara förfall.
696. Höbärgslen. Det afslagna gräset bör, vid
beredningen till hö, så litet som möjligt utsättas för sol och
dagg, samt därför, så fort det nöjaktigt, torkat, uppsättas i
vålmar eller satar. Det kan härvid, efter olika behandling,
göras till grönhö eller brunhö. Det kan äfven alldeles
färskt inläggas till pressfoder. (Se vidare härom punkterna
378-384.)
697. Betning å ängsmarken bör efter slåttern ej
tillstädjas förr, än gräset hunnit någorlunda återväxa, och den
bör ej utsträckas för långt fram på senhösten, utan
upphöra så tidigt, att gräset må hinna att före vintern
tillräckligt återväxa.
Att beta ängarna på vårarna bör hos oss alltid undvikas, så framt
man ej växelvis afsätter någon särskild del till bete, för att sålunda
kunna få bort vissa tidigt blommande ettåriga ogräs, t. ex. höskallran,
eller för att få ängen delvis gödslad af de betande kreaturen. Men
utom för dessa särskilda ändamål, och då härtill vissa ängar eller
ängsdelar turvis afsättas, bör man hos oss ej tillstädja, att ängarna
på vårarna betas. Ty med våra korta somrar hinner gräset ej att
efter vårbetningen behörigen återväxa till slåttertiden.
Efter slåttern böra ängarna ej upplåtas till betning förr än
gräset fått något återväxa, och fram på höstarna bör all betning å
ängsmarken inställas, ty om den för länge fortsattes, så skadar den på
många sätt. Gräsroten skadas genom kreaturens tramp uti den af
höstregnen uppblötta marken, och återväxten minskas, då gräsen,
genom betning in på senhösten, ej få tillfälle att utbilda de knoppar
(rotögon), från hvilka nya stånd följande år skulle utvecklas. Under
det gräsmattan genom för hård betning sålunda år för år blir
tunnare, mosslöpes och försämras ängsvallen. Den sena höstbetningen,
så af ängs- som af hagmarken, är dessutom till föga gagn för
kreaturen; ty det frostbitna, mer eller mindre af vissnade gräset är föga
närande samt i flera fall rent af skadligt för djuren, och bör sålunda
af alla dessa skäl den vanligen öfliga, sena höstbetningen helt och
hållet afskaffas.
C) Betesmarkers skötsel.
698. Om betesmarker gäller detsamma som blifvit
sagdt om icke vattnade ängars skötsel. De böra således
upphjälpas genom rödjning, afdikning af sumpiga ställen
m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
