Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 10. De viktigaste på åker i Sverige odlade växterna. - E) Foderväxter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att klöfvern sås i jord, som för skyddssädet eller för
närmaste säde förut erhållit gödsel. Men klöfverns växt kan
högst väsentligen befordras genom öfvergödsling med aska,
gips och skiffer mjöl eller med af dessa och andra
lämpliga gödslingsämnen tillverkad kompostgödsel.</i>
Det är ett stort fel att vi ej öfvergödsla klöfvervallarna, då
afkastningen därigenom så betydligen kan förhöjas och fortkomsten
synnerligast af den kinkiga rödklöfvern dymedelst säkrast kan betryggas.
– Öfvergödslingarna kunna verkställas sent på höstarna eller tidigt
på vårarna, och lämpa sig härtill äfven kalk- och dykomposter,
pudrettgödsel, kalisuperfosfat och upplöst peruguano.
621. Skörden. Klöfvern skördas till hö, då den står
i blomning. Till frö skördas den, då de flesta
blomhufvudena äro gul- eller svartbruna och lätt kunna söndergnuggas
mellan händerna. Fröet bör då vara fylligt och hafva fått
sin bestämda färg: rödklöfver fröet bör härvid vara
gulviolett (de gula fröna äro omogna, de bruna skadade),
alsikeklöfverfröet mörkgrönt (de gulgröna fröna äro omogna)
och hvitklöfverfröet brandgult.
Vid klöfverns torkning är det af största vikt, att han
omsorgsfullt och varligt behandlas, så att bladen ej affalla och blifva
liggande på åkern, då blott stjälkarna återstå och utgöra ett sträf t och
dåligt foder. Den af slagna klöfvern lämnas kvarliggande »på sträng»
– d. v. s. såsom den fallit för lien – ett par dagar, hvarefter den
en morgon, medan den ännu är något fuktig af daggen, varsamt
vändes och får sedan orörd kvarligga tills den är halftorr, då den en
morgon eller afton hoplägges i små högar (vålmar), hvilka åter efter
några dagar sammanläggas till större vålmar, i hvilka klöfvern
får ligga några dagar och svettas. Klöfvern lämnas nu i de större
vålmarna orörd tills svettningen är öfver, då vålmarna en vacker
solskensdag kullslås för att genomvädras, hvarefter klöfvern är torr och
bör inköras.
Hufvudsaken vid detta sätt att bärga klöfver till hö är att så
fort som möjligt få honom i vålmar, samt att bladen därvid ej gå
förlorade. Då klöfvern stackas strax efter det daggen fallit eller en
morgon vid afdaggningen eller strax därefter, så äro bladen lagom
sega för att ej falla af eller gå sönder. Verkställes däremot
vålmningen fram på dagen i solhettan, så äro bladen så spröda, att de lätt
sönderfalla och gå förlorade. Säkrast och bäst är det alltid att torka
klöfverhöet på hässja. (Se punkt 381).
Andra klöfverskörden användes ofta färsk till utfodring; till hö
kan den sällan torkas utan hässjning. Skulle den ej fås fullt torr,
kan den dock införas i ladan, om den hvarftals blandas med halm.
Inströs härvid något salt, så är man ännu mera tryggad mot all skada
och blandningen blir däraf bättre samt smakligare för kreaturen. –
Alldeles färsk kan klöfvern lämpligast tillgodogöras såsom pressfoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
