Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
Cecilia fattade sitt heroiska beslut att fira J. A. C: s
(på familjespråket Jase) födelsedag. För att kunna
fatta beslutet nödgades den goda frun i fjorton dagars
tid intaga en ändrad hållning—alldeles som en sjuk
nödgas ligga, sitta, gå i en av sjukdomen bestämd
ställning. I likhet med de flesta äldre, föga rörliga
personer hade hon fastnat i en viss hållning, som
givetvis ej var främmande för hennes karaktär.
Hon höll gärna händerna sammanförda under
barmen med vänstra handens fingertoppar instoppade
i den slutna högra handen, som om hon då och då
gåve sig själv en liten moderligt uppmuntrande
handtryckning. (Moderliga kvinnor bli lätt
moderliga även mot sig själva!) Huvudet något
framåt-böjt och snedlutat som om hon lyssnat till mycket
svaga rösters lågmälda, lugna tal. Ansiktet hade
detta snabbt men icke starkt uppflammande leende,
som vid mun och ögon sällan helt slocknar, ett
leende för goda mödrar och tränade värdinnor, en
utsökt fin skiftning mellan ömhet och
förbindlighet. Gången var anmärkningsvärd. Hon rörde sig
långsamt men med en viss spänstighet på lätt
sviktande fotflator — nästan på-tågång. Man kunde
tro, att det fanns en sjuk i huset eller sovande
barn. I själva verket var hon själv den sjuka,
ständigt följd av en omedveten, obestämd ängslan att
»störa någon». Nåväl — allt det där ändrades,
huvudet kastades tillbaka, hälarna sattes i golvet,
än flammade leendet muntert trotsigt, än ersattes
det av beslutsamhetens och eftertankens fårade all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
