Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Intet känsloskede besjälas av större eller
högtidligare fröjd än just det, som följer med barnets
vaknande insikt om att det har allvarliga
uppgifter. I själva verket har man efter två eller tre
leklustra tröttnat på leken. Dess betydelselöshet
känns då och då förödmjukande — denna
förödmjukelse, som spelar en så stor roll i förhållandet
mellan vuxna och barn. Sporadiska tecken
fram-dyka i lusten att »leka allvar»: sköta disken, bygga
en gärdesgård, som verkligen anses nödvändig,
feja, vattna trädgården etc. Men slutligen och
äntligen kommer den dag, då pappa säger: Helen,
min förståndiga flicka, du är stor nog att göra
pappa en verklig tjänst. Vill du det? — Om hon
vill! Vilket befruktande vårregn äro icke dessa
milda, finurliga föräldraord: du är stor nog att
göra pappa och mamma en tjänst! Gestalten rätas
och stadgar sig ur lekens liafs, blicken blir
förnuftigt allvarlig och flackar ej längre på ett
oskäligt sätt; med en obeskrivligt rörande värdighet
vandrar den unga varelsen fram över jordklotet
beredd att fylla sin plikt. Och nu? Denna vackra,
förpliktande tillit hade svikits. Undra på, att hon
rodnade!
Än mera! Hon hade också svikit ett rent
medborgerligt förtroende, ett förtroende mellan tvenne
vuxna människor. Bankir Bourmaister hade åt
fröken H. Bourmaister överlämnat förvaltningen av
ett större belopp, inköpsfonden, som skulle tjäna
vissa bestämt angivna syften. Och vad hade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
