Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
åtminstone de sista fem, sex åren varit Jonas
anförtrodd, hade i viss mån symbolisk karaktär —
ett sorts offer åt det lilla hemmets tarvlige men
trevlige tomte, som nu åter insatts i alla sina
rättigheter.
Vad åter modern-syndabekännerskan angår, så
fanns hon hela tiden vid tillklippningsbordet,
symaskinen, pressjärnsugnen. Hennes uppträdande
var till det yttre mycket lite anmärkningsvärt.
Rösten var så torr och vardaglig som helst. Blott
ett par ord fingo en patetisk, dyster betoning,
»jag» och »Kerrman». Kaptenen nämndes däremot
utan spår till känsla av vare sig det ena eller andra
slaget.
Och vad bekände hon allt under det att
symaskinen surrade, saxen väste, pressjärnet fräste?
Ingenting som vi icke redan veta och heller icke allt
vad vi veta. Saken hade ju en erotisk sida, som
givetvis lämnades oberörd. Hennes brott bestod
däri att hon »övergivit hus och hem och
Kerrman, som behövde mig så väl». Otaliga liv kunna
som detta förliknas vid en mycket monoton
arbetar-sång med en liten sentimental refräng att taga upp
vid vesper. »Min symaskin, mitt pressjärn, min
sax, min son, dem sköter jag flinkt, somnar ej
ifrån. Men Kerrman övergav jag, fast han behövde
mig väl.» Någonting att gnola på.
Hela denna del av bekännelsen torde åtminstone
till en början ha intresserat gossen minst. Vida
livligare blev färgväxlingen på den potatiskokande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
