Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I hammarens tecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I HAMMARENS TECKEN.
287
och hvilkas öde det var att alltid släpa
sin förtid med sig, och där var dessa som
beständigt lefde under omöjligheten af att
nå upp till de andra, som de vurmade
att efterlikna. Af fria män och fångar och
af deras blandade afkomma — arbetare
under oket med den fribornes själ såväl
som stränga herrar med trälsinne — kom
befolkningen i norden och de land, till
hvilka den utbredde sig, att bestå.
Men när Hvitbjörn fått sin
ställför-trädare ordentligt tillsatt, längtade han
efter ensamhet. Han lämnade en natt
hallen och gick i hemlighet ombord på
en skepp, som han lät drifva från land.
Han var besvärad af ålder och gladde
sig åt att få lägga sina ben i hafvet. Då
han hunnit ut i rum sjö satt han alldeles
stilla och såg på sina händer, medan
skeppet vaggade på tvären för vågorna.
Tiden fanns icke längre för honom.
Det dagades, hans vän solen gick
upp. Stor och röd sänkte den sig åter
i hafvet.
Månen gick öfver himlen med Vårs
milda, liflösa drag.
Den lilla döda dottern kom fram på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
