Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvitbjörn och Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVITBJÖRN OCH VÄR.
*93
ledo en hårdhet som sedan icke lät sig
minnas, ty den förlamade själen och
utplånade sina egna spår. Vintern föll
så lång och bitter, att de två
människorna omtöcknades däraf och till sist
icke mera erinrade sig, att de hade rest
eller hvart de skulle hän eller hvilka de
på det hela taget voro. Det kunde godt
vara årtusenden som gingo. Norrskenet
räckte sig i tyst vanvett upp öfver
himlen och begynte spöka som en nära och
dock fjärran evighet öfver hufvudet på
familjen den eldlösa, som förlorade sig i
snön och i vandringens mödor.
Och likväl var denna vinter kortare
än vanligt, tövädret kom tidigt och med
makt. Men det hjälpte icke Hvitbjörn
så länge de färdades på snön. Under
den sista tiden hade de kommit fortare
undan, ty Hvitbjörn hade hittat på att köra
med något som sedan blef till en släde.
I stället för att låta renarna bära tältet
och de öfriga bördorna fann han på att
låta dem släpa lasset, i det han lade de
björkspiror han annars brukade till
tältstänger under, så att det lättare gled
på snön. Renarna kunde dra mera än
Jöktln. I q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
