Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det finns i den svenska kulturen ett obehagligt inslag
av scouting for boys, hålla handen och förståelse. Detta
är en generalisation, därtill en oförståelig sådan.
Konkret alltså:
En kväll för en tid sedan, rätt sent, Gun höll på att
sätta in grafik i passepartouter och jag läste, ringde
telefonen. Jag svarade. Det var en rätt känd redaktör —
fast jag inte kände honom personligen — som sade att
han ville göra mig en stor tjänst. Han ville bjuda mig
på en middag. Han ville ge mig möjligheten att träffa
min far. Han hade hört på staden att min far led för
att han inte hade någon kontakt med mig. (Denna
information var i och för sig missuppfattad — vi umgås.
Men detta spelar ingen roll för mitt vidare argument.)
Först blev jag helt stum. Ett kort ögonblick undrade
jag om karlen var full eller sinnessjuk. Sedan utbredde
han sig vidare över ämnet. Jag insåg då att han varken
var full eller galen, inte ens sökte han vara oförskämd.
Han hade för sig att man kunde uppträda på det
sättet. Jag slog bort hans inbjudan, förde över samtalet
på ett neutralt ämne och efter några hövlighetsfraser
lade jag på luren. Efteråt sade Gun:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
