Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de måste ut på arbetsmarknaden säger vi att vi byter
könsrollerna och i demokratins namn kommer vi med
all säkerhet därför också att införa någon form av
värnplikt för kvinnor.
Klosterliv är ett bra ord. Men du måste förstå att
detta klosterliv är nödvändigt för att det nuvarande
samhället skall kunna bestå. Samhället måste göra
ungdomen senilitetsanpassad innan den släpps loss.
Mandarinknapparna blir nu tillgängliga för all ungdom.
Dubbelt nödvändigt då att forma dem till mandariner.
Och det tar tid. Ty det bjuder mot. Fast i ett
förnuftigt samhälle skulle man lära sig betydligt mer på
betydligt kortare tid utan att bli dresserad att lyda
hussarnas ohörbara högtonsvisselpipor. Och du förstår
ju varför något sådant är otänkbart nu.
Det finns dock en tillåten revolt. Liksom gödkalvarna
släpps ut på grönbete och dansar av glädje (vilket gör
köttet bättre för konsumenten) får ungdomen bli kult.
Och samhället är ett vänligt samhälle och bjuder tusen
skenrevolter på bricka. Dock även dess skenrevolter får
egenrörelse och hotar ibland det bestående.
Själv hade jag tur. Jag kom loss innan de fått bukt
med mig. Men du skulle ha hört vad de sade föräldrar
och lärare och släktingar och andra. Rektorn kallade
upp mig och jag sade ungefär vad jag skrivit här (ty
jag tyckte så då och tycker så än) och han menade
att jag kanske principiellt och i teorin hade rätt men
att det inte var praktiskt. Han försökte också övertyga
mig om att om jag satt ännu tio år på skolbänkar och
i föreläsningssalar skulle jag sedan kunna göra vad
jag ville. Jag svarade att av allt jag sett skulle jag
då inte ha någon vilja kvar. Han menade att jag hade
konstnärliga. anlag och att om jag studerade
litteraturhistoria skulle jag kunna bli författare. Jag svarade att
jag hade läst litteraturhistoria men att jag inte trodde
att de professorerna kunde göra varken mig eller andra
eller sig till konstnärer och att vi nog hade helt olika
uppfattning om vad som var konst. Det var ett mycket
rörande samtal. Han grät av vänlighet. Sedan löste sig
det hela på ett mycket enkelt sätt. (Hur hör inte hit).
När jag möter honom på gatan hälsar han inte. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
