Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
på springbrunnens vattenpelare, som glindrade i
månljuset. Och lian kände den nya känslan stiga och glindra
på samma sätt inom sig själv — och hans sinne var fullt
av nya ord, som sprungo i extas över hans läppar:
»Förstår du, Jenny — jag älskar dig så, att jag
tycker att allt annat är likgiltigt. Jag sörjer inte över att
du inte älskar mig — för jag vet att du skall komma att
göra det en dag — jag känner att min kärlek är av
sådant slag, att den skall få det att ske. — Jag har tid att
vänta för det är underbart att älska dig så.
Då du sade det där om att låta draga ned dig —
kasta dig under lokomotivet — då var det något som
hände med mig. Jag visste inte själv vad det var, jag
visste bara att jag inte stod ut med att höra dig tala så —•
jag visste att jag inte kunde låta det ske. Det var som om
det gällt mitt eget liv. Och då du talade om barnet — det
gjorde så vanvettigt ont i mig, att du hade lidit och att
jag inte kunde hjälpa dig — ja, jag visste det inte då,
men det var visst det också, att jag ville att du skulle
hålla av mig — och jag förstod det alltsammans, Jenny,
den gränslösa kärleken och den förfärliga saknaden —•
för just så håller jag ju av dig. Och medan vi gick upp
här, och medan vi satt därborta — så förstod jag det
hela — hur gränslöst kär och dyrbar du är mig.
Nu tycker jag ju att det alltid har varit så, förstår
du. Allt som jag minns om dig, hör ihop med — att
jag håller av dig. Nu förstår jag varför jag har varit
så nedstämd sedan du kom hit. Jag såg att du hade det
svårt — det var det, både att du var så tyst och så
sorgsen den första tiden, och så de där vildhetsanfallen sedan.
— Jag minns den dagen på landsvägen vid ’Warnemünde,
då du stod där och grät — det hör också ihop med att jag
älskar dig.
De andra männen, som du har känt, Jenny —
barnets far också — å, jag vet hur det har varit. Du har
talat och talat med dem om allt, som du har tänkt, och
20—203336. Un ds et, Jenny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
