Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
En kväll hade hon tagit fram lådan med Heggens
böcker. Ibland dem var ett band italienska dikter —
Fiori della poesia italiana. En sådan där upplaga som är
beräknad för turister — bunden i lädermosaik. Hon
bläddrade i den för att se om hon hade glömt all sin
italienska.
Boken föll upp av sig själv vid Lorenzo av Medicis
karnevalsvisa — där låg ett sammanviket papper,
fullklottrat med Gunnars stil.
»Kära mor — nu kan jag tala om för dig att jag
lyckligt och väl ankommit till Italien och har det bra på alla
sätt samt att —» resten av arket var fullskriven med
glosor — vid verben var deklinationen uppskriven. Och
där stod glosor i bokens marginal — tätt, tätt, utmed den
sorgmodigt lustiga karnevalsdikten: »Yad ungdomstiden
— som flyktar strax — är vacker.»
Till och med de allra vanligaste ord voro uppskrivna.
Gunnar måste ha försökt att läsa det, strax efter det han
kommit till Italien — innan han kunde något av språket.
Hon såg efter på titelbladet: G. Heggen. Firenze 1903
stod där. Det var innan hon kände honom.
Hon bläddrade och läste här och där. Det var
Leo-pardis hymn till Italien, som Gunnar var så hänförd av.
Hon läste den. Marginalen var svart av glosor och
bläckfläckar.
Det var som en hälsning ifrån honom — innerligare
än något av hans brev. Han ropade på henne, ung, och
sund och fast och full av verksamhetsiver. Han bad
henne komma tillbaka till livet — och arbetet. Ja, om hon
kunde rycka upp sig och börja att arbeta igen. Hon måste
försöka — välja, om hon skulle leva — eller dö. Hon ville
dit ner igen, där hon en gång hade känt sig fri och stark
— ensam, bara med sitt arbete. Hon längtade efter det
— och efter vännerna, de pålitliga kamraterna, som inte
kommo varandra så nära att det gjorde ont, men levde
vid sidan av varandra, var med sitt eget — och det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
