Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 3. Det ännu icke förlorade Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkommo. Kvinnorna bådo då, att staden skulle förvandlas till en
sjö, hvilket ock skedde, och själfva blefvo de näckrosor, dem ingen
nändes röra. Så är det ock med den polska poesien och de polska
minnena: sedan historien och historiens nemesis med rå hand sköflat
•det verkliga polska lifvet, har poesien blifvit en helgedom, som af
ingen profan hand får oskäras. Då den polske skalden Wincens PoVs
»Den gamle ulanen från Strassburg» åtspörjes af en gumma: »hvad
skall Gud säga om att du lämnat Polen?», då kastar han sin mössa
på marken, lindar sin sårade arm i en söndertrasad polsk fana och
går ut i världen utan att veta hvart — han har ju intet hem, intet
fosterland! . . .
Men jag erinrar mig ock en episod från den vackra park i
Lemberg, som uppkallats efter Kilinski, en skomakare som ledde
•den tillfälligt framgångsrika resningen i Warschau 1794. Där satt
•en hvithårig, hvitklädd gubbe på vägkanten och sjöng till sin lyra.
Ej många hörde på honom, och ännu färre lade en skärf i hans
mössa. Jag gick fram dit, närmast lockad af instrumentets
egendomliga klang och utseende.
Stommen hade formen af en vanlig fiol, öfver hvilken tre grofva
•strängar voro spända. Grundtonerna frambragtes genom gnidning
mot en träskifva, som gubben vefvade med ena handen, under det
han med den andra tryckte några träpinnar mot strängarna för att
variera temat. Föredraget var recitativartadt och erinrade om den
montenegrinske guslarens spelsätt — det primitivaste som tänkas kan,
och lyrans toner voro lika sträfva som de ljud, hvilka kommo från
gubbens skälfvande läppar, då han föredrog en klagande rutenisk
folkvisa. Det var en lefvande illustration till Mickiewicz’ ballad
»Spelmannen»:
»Gärna man kom och hörde på låten;
men jag förstods ej af världen.
Kväfvande sucken, torkande gråten,
längre bort styrde jag färden.»
Men jag dröjde där en god stund, och då jag lämnade gubben,
var jag en smula fattigare i kassan, men mycket rikare i hjärtat.
Slavia. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
