Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Poesien och tsardömet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väl står han än i sekler och ej faller,
liksom från klippan forsande kristaller
af frosten lödas fast vid afgrundskant;
men när för våren våldets isar tina
och frihetssolen ändtligt börjar skina,
då störtar tyranniet från sin brant.
Många hafva i Pusjkins »Poltava» och
»Bronsryttaren» velat se endast yttringar af en »brutal
patriotism» och »blind tsarisk» beundran. Bortser man från
Pusjkins karakter i det hela och bedömer dessa poem
i och för sig, torde detta klander dock vara högst
obefogadt. Lika litet som någon svensk kan
misstycka öfverdriften i Tegnérs dityramb om »Kung
Karl den unge hjälte», lika litet kan man frånkänna
en rysk skald rättighet att förhärliga en af sitt lands
dugligaste regenter, helst om denna beundran klädes
i en så poetisk form som Pusjkins. Och betraktar
man tingen ur nykter, prosaisk utilitetssynpunkt, torde
väl tsar Peter få försteget framför Karl XII.
Näppeligen behöfver man vara ryss för att kunna njuta af
en sådan patriotisk välklang, som i inledningen till
»Bronsryttaren»:
»Ett sekel svunnit hän. I landen
med midnattssol en mäktig stad
ur skogens djup på låga stranden
sig höjt så strålande och glad.
Där ensam förr på dyster strand
den finske fiskarn, tung och sluten,
naturens styfbarn, oförtruten
drog upp sin not med valkig hand —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
