Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rus och varjag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock icke officiell karaktär, utan var snarare ett
komplex av personliga föreskrifter ungefär i samma stil
som de dåtida ”testamentena” till furstesöner.
Som dess egentliga upphovsman utpekas Jaroslav
Vladimirovitj, som levde i början av det 11:te århundradet.
Kiev stod då på höjdpunkten av sin utveckling, var ett
verkligt kulturcentrum i östra Europa, och Jaroslav själv
hade, vad vi skulle kalla europeisk bildning. Han var gift
med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd, hans syster
förmäld med furst Kazimir och hans döttrar med Harald
Hårdråde, Henrik I av Frankrike och Andreas I av
Ungern. Och han var farbror till den furst Vladimir
Monomach, vilken genom sitt ”förmaningsord” till sönerna
intager ett hedersrum i Rysslands äldre kulturhistoria.
Delvis var denna rättsurkund av grekiskt ursprung och
påverkan av kristendomen är omisskännlig. Så t. ex.
kände lagen ej till dödsstraff (detta bekämpades ock av
Monomach), och i fråga om böter gjordes ingen skillnad
mellan slaver och varjager. Furstens rättigheter voro av
tre slag. För det första hade han krigsmyndighet, som
närmast bestod i ”värnandet av gränserna”. Vidare hade
han den lagstiftande makten och domsrätt, som han delade
med en 12-mannanämnd, och slutligen uppbörd av skatt,
som av tiuner (”tiondemän”) indrevos dels in natura dels
i reda pängar.
I fråga om det processrättsliga skönja vi kanske
tydligast det nordiska inflytandet. Blodshämnden förbjöds
visserligen ej uttryckligen, men kunde ersättas med
böter. Envig, järnbörd, vattenprov och edgång voro tillåtna.
I dråpsaker medgavs s. k. kungsbot, i det att målsäganden
efter godtycke fick utkräva sin rätt, och dulgadråp, d. v. s.
hela distriktets (= häradets) plikt att vid vite uppsöka
okänd baneman, var icke okänt.
Om den varjagiska rättsskipningen i det gamla Kiev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
