Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Upptäckten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
plats på jorden har väl varit mig så förhatlig som
denna. Först efter vår — ja — då vi gjort slut,
som det heteri Och sedan, ack, under årens lopp,
hur oräkneligt många gånger ha icke banden
känts som bojor, den yttre tillvaron som en
tvångströja, ord och blickar som knappnålsstick,
eller svärmar av giftiga mygg, fyllande mina rum,
förföljande mig på gator och stigar. Jag har velat
fly — långt till världens gränser. Rest har jag
också, både med min man — med Olof Nonnbeck
— och sedan. Men alltid har jag kommit tillbaka.
— Som jag — nu, nästan viskade han.
Hon hörde det inte eller låtsades inte ha hört.
— Och jag har stannat här för barnens skull.
Här ha de sin fädernesläkt, familjens vänner, sitt
ärvda hus och rätta hem. Ja, tro mig, först och
främst för barnens skull, Erik.
Han smålog, nickande.
— Jag tror dig. Du har väl också — mänskliga
känslor.
Annie ryckte till; det där uttrycket väckte det
bittra minnetl »Mänskliga känslor» — det var
just vad de en gång ömsesidigt beskyllt varann
för att sakna. Nu återtog han samtalet med en
stillsam fråga:
— Alltså, först och främst för barnens skull.
Och så — vad mera?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
