Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Knekt-Johans spionage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
Åter suckade han. Men så grep han hennes
händer. Hon höll honom en smula ifrån sig, och
sade:
— Skulle du föredraga, att det kom fram till
din mor — på andra vägar? sporde hon skyggt.
— Skvaller, menar du? skrattade han till, det
skulle låta käckt, men klingade spänt, nervöst.
Margit nickade och såg honom djupt i ögonen.
— Javisst! svarade då Frits Walcke, och hans
ögon lyste tillbaka mot hennes i ärligt trots:
— Javisst! Då får jag ju skäl att försvara mig
— oss I Då får »hennes nåd» vika. —–
— Fasligt konstigt, det här! mumlade
»Knekt-Johan». Och obehagligt, tyckte han. — Lidens
grind stod olåst. Och gårdsplanens grus visade
hovspår av två ridhästar. Det slog honom, att
den enas voro spåren av Millefleur. — Han var
alltså — för första gången i sitt liv, ute som
spion! Och till på köpet, för att spionera på
löjtnanten! Hans egen blivande husbonde och
avgudade lille kavallerilöjtnant! Frits Walcke!
Jaha — och så någon annan, vad det nu kunde
vara för en olycka! Ty, Johan anade alltför
starkt, att det »spökade» förbjuden kärlek ute
på kommerserådets gamla hederliga sommarställe,
som aldrig haft skuggan av dåligt rykte, varken
i trakten eller inne i staden. — Nåja, han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
