Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vers - Uppbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
Men denna sista, den käraste sista,
sonsonen, barnet, som offrats i år,
honom att mista,
utan att se, hur hans barnögon brista —
det är för mycket. — Hon intet förstår.
Det var ju han, som en gång skulle bära
livsglad och lycklig och vacker och stark
framåt med ära
fädernas namn, de förlossade kära,
åldras som de, som en säll patriark!
Nu är han borta, i spirandet bruten.
Dagboken är vad han lämnat i arv.
Solglansomgjuten,
varm till ett hjärta, ett slocknande sluten
ville hon känna sin älskade slarv.
Men som förvirrad i villande dimma
döljes han än för den åldrandes blick.
Uppbrottets timma
likväl hon anar — hon skönjer en strimma
dock av den stråt, som den stupade gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
