Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dyrköpt - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
far i snåren: men han behövde blott blunda igen,
för att den gamle skulle visa sig på nytt, höra
på Ostaps äventyr och tala om sig själv.
Inemot aftonen började Ostap bli orolig, nu vid
fullt medvetande. Var höll Solomija till? Varför
hade hon ännu inte kommit igen? Hon visste ju,
att han hade det svårt, att han inte kunde röra sig
eller var i stånd att ensam komma ut ur vildmar¬
ken. Eller skulle hon rent av ha lämnat honom
i sticket?
»Solomija! Solomija!» stönade den sjuke, men
hans suckar kvävdes av vassens sus.
På natten blev det ännu värre för honom.
Febern brände honom som en eld, och han var
så utmattad, att han med knapp nöd kunde lyfta
handen för att komma åt vatten. Han ville hosta,
men kunde det icke för smärtorna i bröstet. Och
Solomija syntes ej till. Ostap kunde icke sova,
men föll då och då i en dvala, som räckte några
ögonblick. Natten tänjde ut sig — lång och änd¬
lös som döden. Solomija kom inte. Var är hon?
Hur är det med henne?
Vid dagbräckningen kände Ostap, att en levan¬
de varelse stod i hans närhet.
»Är det du, Solomija?» frågade han och slog
upp ögonen. »Skämtar hon, eftersom hon klätt ut
sig till hund», tänkte han och återkom småningom
till medvetande.
Framför honom stod — icke en hund, utan
en varg. Han var stor, grå och raggig, med glö¬
dande, hungriga blickar. Spetsande sina öron,
sträckte djuret ut nosen mot Ostap och tycktes
fundera, om det var farligt att angripa eller icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
