Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SJUTTONDE KAPITLET.
Då Cedric anglosaxaren såg sin son digna sanslös ned på
stridsplatsen vid Ashby, var det hans första ingifvelse att befalla sina tjänare ta vård om honom, men orden fastnade i hans hals. Han kunde ej förmå sig att i en sådan församlings närvaro erkänna den son han hade förskjutit och gjort arflös. Han befallde emellertid Oswald att hålla uppsikt öfver honom och jämte två af hans lifegna föra Ivanhoe till Ashby, så snart mängden hade skingrat sig. Det
var emellertid andra, som hade förekommit Oswald med detta
barmhärtighetsverk. Mängden skingrades visserligen, men riddaren syntes ingenstädes till.
Förgäfves såg Cedrics munskänk sig om efter sin unge herre —
han såg blodfläcken, där han nyss dignat ned, men honom själf såg han ej längre; det såg ut, som om vänliga féer fört bort honom från stället. Oswald, som var vidskeplig liksom alla anglosaxare, skulle kanske ha förklarat Ivanhoes försvinnande på detta sätt, om ej hans blick plötsligt träffat en person, klädd som väpnare, och i
hvilken han igenkände sin medtjänare Gurth. Bekymrad för sin
herres öde och förtviflad öfver hans plötsliga försvinnande sökte den förvandlade svinaherden öfver allt efter honom och hade, medan han gjorde det, försummat att hålla sitt ansikte doldt, och därpå berodde ju hans egen säkerhet. Oswald ansåg det för sin plikt att bemäktiga sig Gurth som en förrymd träl, hvars öde hans herre skulle afgöra.
De vidare forskningar munskänken anställde beträffande Ivanhoes öde ledde ej till annat resultat än att han af de omkringstående fick veta, att riddaren varsamt lyfts upp af några välklädda svenner, anbragts i en bärstol tillhörande en dam, som varit närvarande vid torneringen, och genast förts ut ur trängseln. Då Oswald fått detta besked, beslöt han att återvända till sin herre, för att få närmare instruktioner, och medtog Gurth, hvilken han betraktade som ur Cedrics tjänst förrymd.
Anglosaxaren hade varit mycket bekymrad för sin son, ty
naturen tog ut sin rätt. Men knappast hade han fått veta, att Ivanhoe befann sig i god och antagligen öm vård, förr än den faderliga oron, som väckts af ovissheten om hans öde, åter vek för en känsla af kränkt stolthet och harm öfver det han kallade Wilfreds sonliga olydnad. »Låt honom gå sin egen väg», sade han, »låt dem läka hans sår, för hvilkas skull han fått dem. Han är mera skapad till det
normandiska ridderskapets gycklerier än till att häfda sina engelska förfäders rykte och heder med svärd och hillebard, hans fäderneslands gamla goda vapen.»
»Om det», sade Rowena, »är tillräckligt att vara rådsnar och
käck, att vara den tappraste bland de tappra och den mildaste bland de milda, då vet jag ingen, utom hans far...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 20 20:05:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ivanhoe/0127.html
