Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färdighet, hvarmed deras motståndare fört sina lansar, andra genom motståndarnes öfverlägsna fart och kraft, som hade kastat omkull både häst och ryttare — några lågo utsträckta på marken, som om de aldrig mera skulle resa sig, andra hade redan kommit på fötterna och voro i fullt handgemäng med dem af motståndarne, som befunno sig i samma ställning — och flera å ömse sidor, som hade fått sår,
hvilka gjort dem odugliga till strid, voro sysselsatta med att hejda blodet med sina skärp och bemödade sig att komma ut ur stridstumultet. De beridna riddarne, hvilkas lansar nästan allesamman splittrats vid den ursinniga sammandrabbningen, voro nu i full kamp med svärden, i det de uppgåfvo stridsrop och växlade hugg, som om lif och död berodde på kampens utgång.
Tumultet ökades nu därigenom, att den andra raden å ömse
sidor, som utgjorde reserv, sprängde fram för att komma sina
kamrater till undsättning. Brian de Bois-Guilberts parti ropade: »Ha! Beau-séant! Beau-séant! [1] — För templet! För templet!» Det motsatta partiet ropade till svar: »Desdichado! Desdichado!» — hvilket fältrop de tagit från devisen på deras anförares sköld.
Medan de kämpande sålunda drabbade samman med den största
förbittring och med växlande framgång, böljade kampens ström än mot den södra, än mot den norra ändan af stridsplatsen, allt efter som det ena eller andra partiet hade öfverhand. Emellertid blandade sig de kämpandes slag och rop på ett fruktansvärdt sätt med trumpeternas klang och öfverröstade det stönande, som hördes från de fallna, hvilka lågo där värnlösa och vältrade sig under hästarnas
fötter. De kämpandes präktiga rustningar voro nu besudlade med dam och blod och bucklade sig under hvarje hugg med svärdet eller stridsyxan. De ljusa fjäderbuskarna, som voro borthuggna från hjälmkammarna, fladdrade omkring i luften som snöflingor. Allt vackert och tilltalande i det krigiska skådespelet hade försvunnit, och hvad man nu såg, var endast ägnadt att väcka fasa eller medlidande.
Men så stor är vanans makt, att icke allenast den simpla massan af åskådare, som helt naturligt känner sig dragen till skräcksyner, utan äfven de förnäma damer, som fyllde gallerierna, åsågo kampen visserligen med ett slags rysande intresse, men likväl utan någon önskan att vända sina ögon ifrån en så förfärlig syn. Här och där kunde visserligen en fager kind blekna, eller man kunde höra ett svagt skrik, då en älskare, en bror eller en man kastades af hästen. Men i allmänhet uppmuntrade damerna öfverallt de kämpande icke
allenast genom att klappa händerna och vifta med sina slöjor och näsdukar, utan också genom att ropa: »Tappra lans! Goda svärd!» då något segerrikt slag eller hugg utdelades inför deras ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
