Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt ursprung i hans karaktärs underliga blandning af sorglöshet och öfvermod å ena sidan och lågsinnad förslagenhet å den andra. Han ville förmå de honom omgifvande riddarne att glömma hans opassande och anstötliga skämt om judinnan Rebecka; han ville gärna
försona Alicias fader Valdemar, för hvilken han hyste en ängslig respekt och som mer än en gång hade visat sig missnöjd med hvad som tilldragit sig under dagens lopp. Men dessutom ville han skaffa den arflöse riddaren (mot hvilken han redan hyste en stark motvilja) en mäktig fiende i Valdemar Fitzurse, hvilken antagligen, tänkte han, skulle känna sig högeligen kränkt öfver den förnärmelse, som
tillfogades hans dotter, i fall segraren träffade ett annat val.
Och så skedde det. Ty den arflöse riddaren red förbi det
galleri, som var närmast prinsens och där lady Alicia satt i sin triumferande skönhets hela stolthet, och i det han lät sin häst gå lika långsamt som han hittills hade ridit hastigt innanför skranket, tycktes han utöfva sin rätt att undersöka de många vackra ansiktena, som prydde den lysande kretsen.
Det var egendomligt att se, hur olika de skönheter betedde sig, som undergingo denna granskning. Några rodnade, andra antogo en stolt och värdig min; några sågo rakt framför sig och låtsade, som om de alls icke visste, hvad som försiggick; några drogo sig ängsligt tillbaka, kanske endast af tillgjordhet; några ansträngde sig att dölja ett småleende, men två eller tre skrattade högt.
Slutligen höll riddaren in sin häst under den balkong, där lady Rowena satt, och åskådarnes förväntan var nu spänd till det yttersta.
Cedric anglosaxaren hade, förtjust öfver tempelherrens nederlag och ännu mera öfver det missöde, som drabbat hans bägge illasinnade grannar, Front-de-Boeuf och Malvoisin, med öfverkroppen hälft utsträckt öfver balkongräcket följt segraren icke allenast med ögonen, utan med hela sitt hjärta, hela sin själ. Äfven lady Rowena hade uppmärksamt iakttagit dagens tilldragelser, men utan att tydligt förråda samma lifliga deltagande. Till och med den late
Athelstane hade visat tecken till, att han vaknade ur sin slöhet, han hade begärt en stor bägare muskatvin och tömt den för den arflöse riddarens välgång.
En annan grupp, som hade sin plats under anglosaxarnes
galleri, hade ej visat mindre intresse för dagens händelser.
»Fader Abraham!» sade Isaac från York, då den första
sammandrabbningen ägt rum mellan tempelherren och den arflöse riddaren. »Hvad den hedningen rider vildt! Den präktiga hästen, som är hitförd hela den långa vägen från Berberiet, den bryr han sig inte mera om, än om det vore ett vildt åsneföl — och den ypperliga rustningen, som kostade så många dukater hos Joseph Pareira, vapensmeden i Milano, den frågar han lika litet efter, som om han hade hittat den på landsvägen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
