Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det gläder mig, att hvilket dumhufvud som hälst vet det
också», sade Wamba, »och fläsk, skulle jag tro, är god
normandfranska; alltså, när djuret lefver och skötes af en anglosaxisk träl,
då går det under sitt anglosaxiska namn; men det blir normand
och kallas fläsk, då det föres upp i borgsalen för att tjäna till
kalasmat åt adelsmännen; hvad säger du om det, min vän Gurth?»
»Det är tyvärr fullkomligt sant, min vän Wamba, fastän det
kommer från ditt narrhufvud.»
»Ja, jag kan säga dig ännu mera», sade Wamba i samma ton.
»Den gamla hederliga oxen bibehåller sitt anglosaxiska namn, så
länge han skötes af trälar och lifegna som du, men blir boeuf, en
eldig fransk riddare, då han kommer inför de högförnäma käkar,
som äro bestämda att förtära honom. Mynheer Kalf blir på samma
sätt monsieur de Veau; han är anglosaxare, då han behöfver skötsel,
men antar ett normandiskt namn, då han skall användas till
förlustelse.»
»Vid S:t Dunstan», svarade Gurth, »du talar bedröfliga
sanningar; vi ha ej stort annat kvar än den luft vi inandas, och man
tycks till och med endast ogärna låta oss behålla den, tydligen
endast för att sätta oss i stånd att bära de bördor de lägga på våra
axlar. Det läckraste och fetaste är för deras bord; det skönaste är
för deras säng; de bästa och tappraste måste tjäna som krigsfolk
hos sina utländska herrar, och deras ben multna i fjärran land, så
att det här endast blir få kvar, som ha vilja eller makt att beskydda
den olycklige anglosaxaren. Guds välsignelse öfver vår herre Cedric,
han har öfvat ett manligt dåd genom att ställa sig i breschen; men
nu kommer Reginald Front-de-Boeuf i egen person hit ut på trakten,
och då skola vi nog få se, hur föga Cedrics ansträngningar skola
gagna honom. Kom hit, kom hit!» ropade han åter med hög röst.
»Så ... så ... bra gjordt, Snappopp! Nu har du dem allesamman
framför dig och drifver dem bra, kamrat.»
»Gurth», sade narren, »jag märker nog, att du anser mig för
ett fån, annars skulle du inte vara så kvick att sticka ditt hufvud i
mitt gap. Blott ett ord till Reginald-de-Boeuf eller Philip de
Malvoisin om, att du har fört förrädiskt tal om normanderna, du usle
svinaherde — och du skulle dingla i ett af träden där borta till
skräck och varnagel för alla dem, som tala illa om de förnäma.»
»Din hund, du vill då väl inte förråda mig», sade Gurth, »sedan
du lockat mig att säga så mycket till min skada?»
»Förråda dig!» sade narren. »Nej, det vore ett puts som en
vis man kunde spela dig; en narr kan inte hälften så bra tillgodose
sitt eget bästa. Men tyst, hvem ha vi där?» sade han och lyssnade
efter det tramp af flera hästar, som nu hördes.
»Det gör det samma, hvem det är», svarade Gurth, som nu
hade sin flock framför sig och med Snappopps bistånd dref den
framåt en af de långa gläntor i skogen, som vi försökt beskrifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
