Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra årgången - Den helige Mikaels dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•413
tjänat alla — driven därtill av sitt väsendes ödmjukhet och sin
kärlek till människorna. "Människosonen har icke kommit för att låta
tjäna sig utan för att tjäna och giva sitt liv till återlösning för
många." Ingen människa är stor eller rättfärdig för Gud i sig själv.
Det är som Rutström säger om Abraham och sig själv:
"Ty Abram salig är av tron på Jesu pina,
han sitter icke där så högt för dygder sina.
Men han och jag är stor
för Lammets död och blod."
I v. 36 läsa vi, att Jesus tog ett barn och ställde det mitt ibland
dem, och han tog det upp i famnen och sade till dem: "Vilken som
mottager ett enda sådant barn i mitt namn, han mottager mig, och
vilken som mottager mig, han mottager icke mig utan den, som har
sänt mig." Med dessa ord visar Jesus sina lärjungar, att vi hava
ingen storhet — rättfärdighet — för Gud utan genom honom och att
de tjänster, vi göra, hava anseende för Gud, om vi göra det av
kärlek till honom.
Och i Mark. 10: 15 hava vi dessa Jesu ord, vari han högtidligt
och med ed försäkrar: "Vilken som icke mottager Guds rike såsom
ett barn, han kommer aldrig därin." Detta svar på deras fråga:
"Vilken är den störste i himmelriket?" var i sanning ägnat att rätt
förkrossa deras hjärtan. Det innebär ju ingenting mindre, än att
det inte ens var säkert, att de skulle inkomma i det riket, så föga lönt
var det, att de gjorde anspråk på att vara störst.
Det står ingenstädes i vår bibel, att människor behöva bliva
stora för att komma in i Guds rike, men på många ställen betygas
det, att vi måste bliva små. Här är fråga om att bliva liten i sinnet.
Att komma in i Guds rike, under det att man är stor i sinnet, går
icke. Man måste lära, att man är stoft och aska, låta sin egen
inbillade visdom, storhet oeh rättfärdighet fara för att barnsligt
underordna sig den frälsande sanningen.
Hos det lilla barnet finnes denna omedvetna ödmjukhet, som
gör, att blicken är så sann och pannan så ren. Därför använder
Herren det såsom föredöme och säger: ’ ’Vilken som nu så ödmjukar sig,
som detta barn, han är den störste i himmelriket". Ingen människa
ödmjukar sig själv. Det kan icke sägas om någon, att han
ödmju-kat sig, mer än om Jesus. "Han ödmjukade sig själv." Varhelst
det finnes någon sann ödmjukhet hos en människa, har hon blivit
förödmjukad. Sant säger därför en läraré: ’ ’Det är de sant
ödmjuka, som lida av sitt högmod, de sant gudaktiga, som lida av sin
ogud-aktighet i naturen och de sant trogna, som lida av sin otro.’’
I v. 38, 39 höra vi: "Men Johannes svarade honom, sägande:
Mästare, vi sågo en, som i ditt namn utdrev onda andar, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
