Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 INDIANER OCH HVITA
som röfvat indianbarn vid Rio Madidi. Dessa voro tacana.
På natten hade han slagit läger på flodstranden. De fångna
barnen skreko och gräto och det gick ej att få dem tysta.
M. fruktade att barnskriken skulle förråda hans lägerplats för
barnens fäder, och att dessa förtviflade skulle söka att taga
dem tillbaka. Då tog fransmannen unge för unge i benen
och krossade deras hufvuden — mot stenarna på flodstranden.
Kom här ihåg, att äfven indianerna älska sina barn.
Åter upprepar jag dock, att dessa grymheter äro i stort
sedt af vida mindre betydelse än det ekonomiska förtryckandet
af indianerna, ty detta är allmänt, det möter man öfverallt.
Säkert var det en lycka för dessa barn att bli mördade, att ej
behöfva uppfostras till gummiarbetare, till tjänare åt de hvita.
Tydligt är, att hvart man går i Sydamerikas
gummiskogar, möter man samma förtryck af indianerna. Öfverallt
är det samma konflikt — mycket gummi, d. v. s. guld, och
svårighet att få arbetskraft att hämta guldet. Guldtörsten
tvingar de hvita till hänsynslöshet.
Öfverallt är det rofdrift, vare sig det gäller människor,
djur, träd eller grufvor — alltid samma rofdrift, alltid samma
conquistadoranda, förr kanske storslagen, nu tarflig och liten.
Bild 131. Kvinnofigur af bränd
lera. Mound Velarde. Mojos. ’.2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
