Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 INDIANER OCH HVITA
satte sig denne emot. Han följde sedan männen tillbaka till
baracken.
När jag kommer till D. Enriques barack, söker jag på allt
sätt att bli den unge mannens vän. Han får måla mig
eldröd i ansiktet med uruku, han får fästa fjädrar med vax i
mitt hår.
Han trifves tydligen bra på baracken. Särskildt är han
intresserad af kvinnorna, äfven de bedagade, som han
förföljer på ett något oanständigt vis. Han tvättar sig aldrig,
ej heller kammar han sitt tofviga, mörkbruna hår. Hans
hudfärg är ovanligt ljus, liknande en starkt anemisk hvits, som
länge varit i tropikerna.
Om dagarna ströfva vi ensamma omkring i skog och
mark för att jaga och söka honung. Han kommenderar och
jag lyder. När han en dag funnit ett träd med honung i,
låter han mig arbeta, under det han lugnt sätter sig och ser
på. När vi skola göra upp eld, får jag knoga ihop veden
och tända den.
När jag smyger mig efter skogshönorna och inte lyckas
i mina tunga skor gå riktigt tyst, då blir jag utskrattad af
denna vilde, hvars förmåga att glida tyst fram genom urskogen
är otrolig.
Allt gör jag så gärna, om han bara ville lära mig något
af sitt språk, men det vill den lurifaxen inte alls.
En del saker har ynglingen med sig från urskogen. Hans
enda verktyg är en skaftad framtand af en stor gnagare.
Mycket angelägen är jag att få byta mig till några af
dessa hans dyrbarheter. Det är ej möjligt. Han bryr sig
inte om mina granna dukar, spegeln vill han inte ens se sig
i, knifvarna sätter han inte heller riktigt värde på.
En dag tänker jag dock, att jag skall förvärfva den skaftade
tanden. Han sitter just och hvässar en pil med den, när jag
bjuder honom att byta ut den mot en pennknif. Han vill
inte ens för en stor skogsknif, ja inte för en yxa lyckas jag
få det usla verktyget. Vilden från urskogens djup förstår
helt enkelt inte järnets värde.
Han bryr sig ej om mina gåfvor. De granna dukarna
och glaspärlorna slänger han tillbaka åt mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
