Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min salig farmor var så rar
Med sina många år på nacken.
Hon hade egna tänder kvar
Och eget hus i Pelarbacken ;
Gift med en magistratsperson,
Då döden plötsligt skar av bandet,
Fick hundra banko i pension
Och bodde somrarna på landet.
Snoilsky, som bör äga vitsord, var en varm beundrare av hans diktkonst.
Han var — skriver Snoilsky i sin sympatiska biografi —■ »en äkta skald, en skald,
som i övervägande grad var lik
sig själv och ingen annan .. . Vad
han älskade i livet, älskade han
också i dikten: havet och vår-
bäcken, naturmänniskan och sång-
fågeln, det sunda, måttfulla och
glättiga, det oskyldiga sällskaps-
skämtet kring ett gott bord och
ett gott glas. I alla hans sånger
kommer liksom med öppna armar
emot oss hans egna fryntliga per-
sonlighet, hans välvilliga, förnöj-
samma sinnelag, främmande för
all flärd, allt konstlat sken.»
På i860-talet var Sehlstedt nog
den av den stora allmänheten
kanske mest uppskattade av de
då levande svenska författarna.
Vida mindre uppmärksammad var
Fredrik August Dahlgren. Man
kände visserligen, att det var han,
som skrivit Vermländingarne, men
mycket mer visste man knappt
om honom, ty Dahlgren var en
Elias Sehlstedt.
Fotografi från skaldens senare år.
1
man, som själv helst höll sig i skymundan. Och dock var han en av tidens
flitigaste, kunnigaste, mest begåvade författare, troligen ock den anspråkslösaste.
Han var född 1816 och tillhörde en värmländsk bruksägarsläkt. 1817 inköpte
fadern den Geijerska egendomen Ransäter, och där förflöt Dahlgrens barndom.
Med Ransäter måtte ock hava följt den starka värmländska hembygdskänsla,
som ligger bakom Geijers Minnen. Denna hembygdskänsla gick i varje fall i
arv till Dahlgren och är det bärande i hans diktning liksom i hans personlig-
het. 1834 blev han student, men ehuru han kände och umgicks hos sin lands-
man Geijer och hos Atterbom, tyckes han icke hava deltagit i det vittra Uppsala-
livet; då juvenaltiden började, hade han redan lämnat universitetet. I stället
drev han mycket grundliga estetiska och språkliga studier, och till protokollet vid
hans examen (1839) anförde Atterbom, att han i tentamen tilldelat honom be-
tyget Laudatur, »vilket han rättvist förtjänat, så i allmänhet för ovanligt mått av
grundlig estetisk kunskap som i synnerhet för en ännu sällsynt — till och med till
561
Fredrek på
Rannsätt.
36—’30113. Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
