Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Versberättelserna hava också en viss ton av ett tidsfördriv för stunden, Versberät-
av ett medel att skingra tankarna, och detta är måhända orsaken till, telserna-
att de icke göra något djupare intryck. Man lyssnar till dem såsom
till en sprituell konversation, vilken dock ej mera fäster sig i ens
minne, än att man dagen därpå glömt bort den. Mönstret har tyd-
ligen varit Byrons poetiska berättelser, ej de äldre med deras koket-
teri och demoniska pose, utan Beppo och Don Juan. Från Byron
har han fått den nonchalanta berättartonen, som kom berättarens spiri-
tualitet att bli själva huvudsaken och berättelsen en bisak, det över-
lägsna gycklet och skepticismen samt icke minst smaken för ständiga
digressioner. Svagast är nog den versnovell, Grefvinnan Gruffiakin,
på vilken han själv troligen satte det största värdet. Själva berättelsen
är, som sagt, en bisak och dessutom alldeles orimlig. En finskfödd
rysk änka, grevinnan Gruffiakin, ung, skön och rik, uppehåller sig
vid den fashionabla brunnsorten Djurgårdsbrunn, omsvärmas av kaval-
jerer, bland vilka man särskilt lägger märke till en ung italienare,
signor Anselmo Ghiù. Upplösningen är mer än överraskande. Signor
Anselmo befinnes vara en ung dam, dotter till grevinnans avlidne
man, och berättelsen slutar därmed, att grevinnan Gruffiakin och An-
selmo resa tillbaka till Finland. Men detta är som sagt bisaken, och
huvudvikten lägges på skildringen av det fashionabla brunnslivet. Men
här har Orvar Odds gallomani spelat honom ett spratt. Den säker-
ligen ganska enkla brunnssocieteten i Stockholms utkant har fått
samma mått som i en mondän fransk badort, och man tror sig för-
flyttad till Vichy, Trouville eller Biarritz. Liksom Ridderstad hade
Sturzen-Becker svårt att se Stockholm med rent svenska glasögon. Vida
bättre äro, enligt min mening, de andra versberättelserna. Den första
av dem, Vattensäljaren i Kairo, erinrar starkt om Byrons Beppo, samma
satiriska, något lätta och lasciva erotik, samma smak för färgen och
samma kåserande ton. Så denna skildring av en ung turkisk dam:
Fru Fatmes håg
Var icke just att sig inkommodera.
Hon helst uppä sin sidendivan låg
Guds länga dag och lät sig där servera
Konfekt och glacer, litet sång och dans.
— Här i Europa förmakens gudinnor
Ha jämt romanens tidsfördriv till hands.
(O, vad var livet förr, när den ej fanns!)
I Kairo, fattigt på författarinnor
Och varest ännu ej, så vitt som känt,
Den vittra symaskinen fått patent,
Där nöja damerna sig excellent
Med — tobakspipan, sylter och slavinnor.
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
