Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen på dem erinrar om juvenalernas, men efter vad det förefaller begränsades
de till Västmanlands-Dala nation. För studentlivet i dess helhet hade han således
knappt någon betydelse, och hans skämt mynnade aldrig ut i något, som erinrar
om Gluntarne. Ej heller blev han sedermera någon korag i de glada ordnarna:
»Jag vill roa mig tvångsfritt —■ yttrade han — ej efter på förhand uppgjorda reg-
ler.» Redan 1837 kom han till Stockholm och fick således ej vara med om stu-
dentrörelserna på 1840-talet. Till dem ställde han sig ganska avvisande. Han
delade ej Nyboms och Talis Qualis’ förtjusning för Finland, var alls icke skandi-
nav, och om studentmötena yttrar han sig ytterst vanvördigt. Så skrev han till
en vän: »Vi leva i en förbålt barnslig tid, som så omhuldar några glada pojkars
lustturer, som skulle de kunna lägga grundstenen till Skandinaviens framtid. Fort-
far detta i jämn skala utför, så skola vi om tio år få se småbarnsskolorna på väg
till varandra, pokulerande med vällingsterrinerna under nationernas bifallshyllnin-
gar och gamla narrars oförståndiga haranger.» I stället för skandinav ville han
vara svensk, och några av hans bästa dikter äro patriotiska. Den sång, Sverige,
som inleder hans 1851 utgivna samling Dikter, är enkel och vacker, utan några
braskande ord. Någon särskild litterär skola tillhörde han icke, och han hade
klar blick för allas svagheter. Hans säkerligen mest lyckade dikt: Olika sätt att
uttrycka sig, är ett skämt med dem alla, den är genomkvick och röjer en stor
förmåga att härma och parodiera olika stilar. Frågan är: »Vad månn’ tro tiden
kan lida på dagen?» Prosaisten svarar: »Gud vet, vad det kan vara mot afton-
kvisten.» Men så komma poeterna med sina svar: en studiosus græcus, en epi-
cus romanus, en lyricus, en poet från Stiernhielms tid, en akademisk vältalare,
en man av gamla skolan, en nordisk kraftgenius, en fosforist och ett ogift sjuk-
ligt fruntimmer. Denna förmåga att härma stilar, vilken här användes i paro-
diskt syfte, var kanske Silverstolpes olycka som poet. Ty då han uppträder så-
som allvarlig diktare, har han knappt någon egen, originell stil, utan ansluter sig
än till den ene än till den andre, även till Runeberg. Han blev heller icke gam-
mal, utan avled redan 1853 i koleran, efterlämnande minnet av en både glad och
allvarlig man, redbar och flärdfri.
Bland Stockholmsförfattarna står han ganska ensam. Andra kunna Karlbergs-
sägas bilda en grupp för sig. I ett brev till Atterbom skriver Ryd- Poeslen-
qvist: »Det är nödvändigt att möta med kraft den överhandatagande
dilettantismen, som förstör den uppväxande generationen helst vid
Karlberg, där det nu finnes dussintals poeter, som ej kunna stava.
Den unge Adlersparre kunde aldrig taga ut-examen från Karlberg,
och Ridderstad kunde det först vid 26 år. Pojkarna skriva ideligen
vers i stället för att läsa sina läxor, och genom Lefréns förvända idé
att råda sig själva i läsningen bli de flesta bortfuskade och förkle-
made, bli dåliga militärer och dåliga skribenter.» Omdömet förefal-
ler slående riktigt. Carl August Adlersparre nådde på den militära
banan aldrig längre än till underlöjtnant, fick väl flera andrapris
i Svenska akademien, men blev blott en svag efterklangspoet. Rid-
derstad, vilken vi redan mött som dålig romanförfattare, kom väl så
långt som till löjtnant, men uppgav då militäryrket och blev liberal
537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
