Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och skulle åvägabringas genom påven. I Tyskland förspordes samma
nationella enhetsrörelse; där diktades Die Wacht am Rhein och Deutsch-
land über alles, och där började kampen för Schleswig-Holsteins lös-
ryckande från Danmark. Mot denna rörelse stod den danska libera-
lismen med sitt irredentakrav: hertigdömenas fastare inlemmande i den
danska staten. Och även Sverige hade sitt irredenta: Finland, ty hos
oss kände man märkvärdigt litet till opinionen i den fordom svenska
landsdelen. Man litade på uppgifter av några få till Sverige över-
flyttade finnar, vilka helt visst blott representerade ett försvinnande
fåtal i Finland. Man kände icke, att i Finland en ny, finländsk natio-
nalitet vuxit upp, skild både från den svenska och den ryska, och
man tyckes hava varit övertygad om, att finnarna ingenting högre
önskade än att falla i våra brodersarmar. Den mot Sverige rent
fientliga fennomanska rörelsen synes man alldeles hava ignorerat —
märkvärdigt nog, då denna ännu drevs på svenska och utgick från
den svensktalande befolkningen. 1840-talets rikssvenska lyriker, sär-
skilt Talis Qualis, äro därför våldsamma krigsivrare och uppmana
öppet till kamp mot Ryssland. Särskilt kraftig blev denna rörelse
under Krimkriget vid 1850-talets mitt och var då nära att rycka även
regeringen med. Det hela slutade som bekant i ett diplomatiskt
nederlag, som något avkylde känslorna. De levde dock kvar, och
tack vare denna nationalism kom — mirabile dictu — Karl XII att
bliva idealgestalten för dessa årtiondens frihetsskalder. Hans bild
pryder omslagsbladet på Talis Qualis’ Sånger i pansar, och bland de
ivrigaste för en staty över den enväldige hjältekonungen var republi-
kanen Blanche.
En liknande motsägelse låg bakom den andra av tidens älsklings- Skandina-
idéer: skandinavismen. Ansatser till ett närmande mellan de förut vlsmen-
fientliga nordiska folken gjordes, såsom vi förut sett, redan under de
sista åren av 1700-talet. Genom Sveriges och Danmarks olika ställ-
ningstagande under de napoleonska krigen inträdde väl en — dock
blott tillfällig — misstämning. Men så togs tanken åter upp av Teg-
nér, först genom Nore (1814), sedan genom den åt Oehlenschläger
ägnade hyllningen vid magisterpromotionen 1829. Och nu fick rörelsen
fart. Förberedd var den ju genom hela den götiska strömningen.
Göterna hänvisade till en gemensam forntid, och tanken på även en
gemensam framtid låg därför ej så fjärran. Aven fosforister som
Atterbom voro ivriga skandinaver. Politisk innebörd på allvar fick
denna skandinavism likväl först på 1840-talet och är då den rörelse,
som kanske kraftigast trycker sin stämpel på detta årtiondes lyrik.
Rörelsen utgick från Danmark och rörde den urgamla, aldrig lösta
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
