- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 6. Efterromantiken /
468

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Warburg alldeles riktigt — var »tydligen mindre personlighetens än
konstnärens». Några bitande sarkasmer såsom Tegnér tyckes han
aldrig hava slungat ut, och han kan knappt hava »bländat» så-
som denne. Men det hindrar icke, att också han såsom sällskaps-
människa kanske varit lika medryckande som Tegnér, ehuru på ett
annat sätt. Själv har jag naturligtvis aldrig kommit i beröring med
den store skalden; när han fick sitt slaganfall, var jag ett barn.
Men jag var nära vän med hans son, bildhuggaren Walter Runeberg,
och enligt alla uppgifter voro de i sätt och lynne mycket lika. Wal-
ter Runeberg var en bland de mest förtjusande människor, med vilka
jag i livet råkat samman. Han hade sin fars förmåga att »hålla ut».
Ehuru han hade ett gott huvud, kunde ej heller han sägas vara spi-
rituell, men likväl hade man knappt så roligt tillsammans med någon
annan som med honom. Han hade en stilla, älskvärd humor, som
tydligen också fadern hade, men som Tegnér saknade. Egentligen
kunde man dock icke säga, varuti just hans älskvärdhet bestod. Den
fanns likväl, spred icke blott glädje utan också värme i sällskapet,
och jag medger, att man hade mycket svårt att bryta upp, då man
råkat i lag med honom. Man hade själv roligt och såg, att han
också hade det. I hanssällskap fick man lätt att tala och var icke
så dum som eljes. Man hade alltid fått något — vad det nu kunde
vara ■— och så vitt det var möjligt, kände man sig en tid efteråt
som en bättre människa. På samma sätt föreställer jag mig fadern.
Det starkaste intryck, man får av hans personlighet, är dess säll-
sporda själssundhet, som så starkt skiljer honom från de rikssvenska
romantikerna, endast med undantag för Geijer. Och av dennes pro-
fetlater hade Runeberg, så vitt man kan se, ej lagt sig till med några.
Han var en enkel och naturlig människa, visserligen utan någon falsk
blygsamhet, men också utan all andlig högfärd. Jag misstänker, att
om man kom till honom med en djup känsla för hans överlägsenhet,
försvann denna känsla ganska snart inför naturligheten i hans väsen.
Med hans enkelhet sammanhängde ock, att han, trots sin sällskaplig-
het, ej tyckte om fester, allraminst sådana, för vilka han själv var
föremål. De granna talen pinade honom, och själv var han — också
här en motsats till Tegnér ■— ingen talare. Då universitetet hade
utnämnt honom till teologie doktor, nödgades han väl vara med om
promotionsmiddagen, men under promoters tal satt han och stirrade
envist ned på sin tallrik. Efteråt frågade denne honom, vad han
tänkt på, då han såg så djupsinnig ut: »Jo, jag tänkte, ack den, som
nu vore i Kroksnässundet och hade framför sig en kull änder, som
sökte dölja sig i den täta vassen.» Sverigebesöket och resan hem
468

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free