Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som fått efterträda den vid denna tid nästan blinda fru Runeberg:
»Jag går nu bort. Ingenting är numera ogjort. Barnen äro alla stora
och sköta sig själva. Sen kommer du också efter, men då är du
inte mer min tjänarinna, utan då äro vi bägge lika.» Efter detta låg
han mest och dåsade. Den 6 maj somnade han för evigt in. Slu-
tet — skrev hans trofaste vän Strömborg i sin dagbok — »var lika
fridfullt, som hans tillstånd varit under sjukdomens senaste stadium
alltsedan medlet av april och kanske litet längre tillbaka. En skö-
nare död kunde man ej önska honom. På själva bönsöndagen vand-
rade han bort till de sälla landen.»
* * *
Slutord. Då Runeberg 1851 gjorde sitt enda besök i Sverige, träffade han
även samman med kungahuset. Det berättas, att kronprinsen — den
blivande Karl XV — efter ett längre samtal med skalden skall
hava yttrat, att det var »en förbannat duktig karl». Det var en
orlovssedel, som Runeberg förmodligen satte större värde på än på
alla de vackra ord, som han i de många och granna talen fick
höra om sitt skaldskap. Ty skulle han själv ge ett gott omdöme
om en person, begagnade han gärna samma uttryck: »en duktig
karl». Sådana äro ock hans älsklingsfigurer; det är »masur» i dem
alla, i von Törne, i Fieandt, i Munter, i Lotta Svärd. Klemighet
tyckte han icke om, och i skolan använde han, liksom von Fieandt,
gärna karbasen för att hjälpa upp »icke modet, endast farten» och
»klämde till för kung och land», men var icke dess mindre — eller
kanske just därför — älskad av sina pojkar. I sitt hem var han en
enväldig herre, som man, om han inte varit så god och så glad,
kunde frestas att kalla en hustyrann. Hans hustru — denna över-
lägsna, fina kvinna, som så väl passade till att vara maka åt en stor
man — skrev om honom: »Ingen är stor i sin kammartjänares ögon,
säges det, och dock var Runeberg stor i mina. Visserligen var ock
han människa, hade fel och brister, som en sådan alltid har. Kanske
skulle man dock icke kunna fullt älska en varelse, som vore alldeles
utan brist. Själv påstod han åtminstone någon gång, att man väl
skulle kunna beundra, men icke fullt älska en sådan. Det oaktat sva-
rade han mig en gång, då jag frågade, varför han var så sträng mot
mina brister, då han var så överseende mot främmande: vad bryr
jag mig om främmande och huru de bete sig, men du, du får icke
ha några fel.» Denna uppgift att vara felfri var ju icke så lätt, men
fru Runeberg löste den, så gott en människa överhuvud kan det, och
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
