Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pavo, båda vilja komma närmare de varma stenarna och råka i slags-
mål. Interiören lämnar således intet att önska med avseende på
åskådligheten, och på andra ställen i dikten komma nya detaljer fram.
Såsom en kommentar kan man läsa en sida i Några ord om nejderna,
folklynnet och lefnadssättet i Saarijärvi socken, där Runeberg på
prosa beskriver en dylik torparstuga:
»Väggar och golv, sammanfogade av oformliga furustockar och plankor, äro
kolsvarta, de förra av rök, de senare av allt, vad i åratal förgäves väntat en
skurning. Taket synes sällan; det är gömt ovanom ett rökmoln, som likt en
svartgrå päll hänger sju eller åtta fot i höjden och överskyggar utan att besvära ...
Fönster finnas ej, endast gluggar, som efter behag öppnas och tillslutas. För att
rätt fatta egenheten av detta boningsrum bör man se det en vinterafton. Muren
(spiseln), rummets helgedom, till stil och arkitektur lik våra gamla milmärken, står
då i sin fulla förklaring. En ofantlig brasa av grov tallved blossar vid ugnen
och kastar ett bländande sken kring stugan, som ytterligare upplyses av pärtbloss,
än stuckna i väggarna, än uppburna av egna klykor på golvet. I detta skimmer
rör sig eller vilar oftast en tallös människoskara. Kvinnorna sitta vid sin rockar
eller syssla med degtråg och gryta, männerna göra korgar, slädar, skidor och
dylikt, tiggare och inhysingar sträcka sig för elden, och den stående artikeln i
stugans hushållsjournal, pärtklyvningen, skötes av någon äldre gubbe, som med
lugn händighet delar de tunna spjälorna i ännu tunnare skivor. Barnskaran har
då vanligen krupit upp på muren (spiseln), där den i all samdräkt lever och skriker
i kapp med syrsorna; vid den långa hon nära dörren fröjdar sig gårdens häst åt
hackelsen, värmen och sällskapet, medan tuppen, om han ej än satt sig till ro i
kretsen av sin familj, gör visiter hos sina gynnare i varje vrå av rummet och är
överallt som hemmastadd. Sådant visar sig, med mer eller mindre avvikelse, ett
finskt pörte om vinterkvällen.»
Nästan varje drag i denna skildring återkommer i dikten. Och lika
åskådliga äro hans porträtt av människorna. På någon psykologisk
analys inlåter han sig icke; någon dylik förekom ju ej heller i det
homeriska epos, och liksom där skildras människorna genom ett epitet
och genom sina handlingar. Några större individuella nyanser förete
de ej; de äro mera typer än individer, men såsom dylika äro de
tagna på kornet. Särskilt levande är karakteristiken av en gammal
»håhåande» piga, Rebecka, och av de ryska gårdfarihandlarne från
Arkangel, av deras närighet, deras knipslughet i handel, deras lättrörda
lynne, som så hastigt slår om mellan sorg och glädje, deras smak för
dans och sprit, deras hemlängtan och den inneboende poesien hos
dem —- en karakteristik, som är både mångsidig, säkerligen träffande
och i varje fall utan allt rysshat. Elgskyttarne kan således mera än
något samtida rikssvenskt arbete sägas beteckna realismens genombrott
i vår litteratur, och bitvis får denna realism nästan en klang av gamle
fader Stiernhielm, särskilt då Runeberg beskriver den polska, med
vilken trolovningen firas:
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
