Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannakåren, kunde det för folket i dess helhet ej bliva tal om en
anslutning till Ryssland. Skulle man då fortfarande i sina känslor
och sina sympatier förbliva svensk och hoppas på en återförening
med det gamla moderlandet? Att detta, särskilt efter Sveriges union
med Norge, var en orimlighet, insågo dock de flesta, och några rent
svenska sympatier funnos väl blott inom den högre, bildade medel-
klassen — för så vitt de över huvud taget funnos. Ty också en
tredje utväg var möjlig: att skapa ett nytt, finskt fosterland, varken
svenskt eller ryskt. Men här förelåg en svårighet, vars vidd det 1820
levande släktet knappt till fullo insåg. Finland beboddes av två folk
av olika härstamning och språk, och skulle dessa kunna gjutas sam-
man till en nationell enhet? Det var den stora frågan. Problemet
hade tangerats av Johan Jakob Tengström, en brorson till ärkebiskopen,
i en uppsats i tidskriften Aura 1817—1818: Om några hinder för Fin-
lands litteratur och kultur. Idéinnehållet är föga originellt, en reflex av
förromantikens, romantikens och göticismens teorier om nationalitet,
och praktiskt mynnar uppsatsen ut i ett föga revolutionärt yrkande:
att även de högre samhällsklasserna borde lära sig folkets finska språk
och ej låta detta utdö. Andra, såsom Linsen och Arwidsson, gingo
längre, men någon större kraft hade dessa finska nationalitetskrav icke
under de båda första årtiondena av Finlands förening med det ryska
väldet, och såsom vi i föregående del (V, s. 179 f.) sett, framkallades
hela rörelsen av de unga svensk-finnarnas beröring med nyromanti-
kerna i Stockholm och Uppsala samt riktade sig väsentligen mot
Sverige. Något större inflytande på den allmänna meningen i Fin-
land hade dessa pioniärer knappast, och den nya finska nationali-
teten var väsentligen en skapelse av tre unga män, som samma år,
1822, inskrevos såsom studenter vid Abo universitet: Johan Vilhelm
Snellman, Elias Lönnrot och Runeberg. Det var genom deras insats,
som det nya programmet började utformas, ehuru först på 1830-talet.
Så föga livskraftigt Abo universitet än var vid Runebergs ankomst
dit, stod det i kultur dock över Vasa, och tack vare en avlägsen
släktskap med ärkebiskop Tengström kom den unge studenten ock i
kontakt med denna; sina söndagsmiddagar fick han nämligen äta hos
Tengström. De nya intrycken voro flera och olikartade. Vid an-
komsten till universitetet hade han börjat studera den grekiska littera-
turen; själva språket kände han väl förut till, enär han i skolan läst
Nya testamentet på grekiska, men någon profangrekiska ingick icke
i skolornas undervisning. Nu började han med Homeros och Sophokles,
vilka båda avsatt djupa spår i hans diktning. Ett annat ytterst vik-
tigt ferment kom från den tyska litteraturen, särskilt från Herder,
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
