Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
turligt skarpsinne. En av romanens bovar trodde sig också med full rätt »sitta
vid sidan av en allvetande ande, och det förundrade honom, att den, som var
allvetande, kunde se så hygglig och beskedlig ut». Intresset i romanen knyter
sig till hans överlägsna förmåga att uppspåra allt och till Görans sagolika brag-
der i striden mot rövarbandet. Men på vanligt sätt har Almquist berört även en
mängd sociala företeelser i samtiden — frenologien, predikosjukan, läseriet, äkten-
skapsfrågan, t. o. m. svårigheten av trogna översättningar. Man märker här vis-
serligen Almquists mottaglighet för alla idéer, särskilt de bisarra, men dessa idéer
verka tydligen icke på honom med samma kraft som förut; de ha blivit mera
ett pikanteri, och han tar dem icke längre på fullt allvar. Det är endast en av
ungdomsidéerna, som fått ett bredare utrymme i femtioåringens roman. Det är
det gamla temat om brottsliges behandling, vilket här kombineras med Fouriers
hugskott om falangstärer. Göran och Medenberg ha samma åsikt, som Almquist
utvecklat i sin ungdomsuppsats: brottslingen är en sjukling, som måste botas, ej
straffas. I enlighet härmed »botas» en av romanens värsta bovar, Nickolson,
sbm är en svag kopia av Johannes i Amorina. Han omvändes och slutar såsom
läsare samt medlem av den »brottslingarnas ödemarksstat», som den ädle Meden-
berg inrättat i en otillgänglig skog i Småland för de omvända medlemmarna av
det forna rövarbandet. Alla dessa på vildspår komna människor — säger Meden-
berg — »tager jag under min tillsyn, giver dem uppmuntran till ett sällare liv,
friskt med göra, glädje därav, kläder, mat, men isynnerhet råd och undervis-
ning till det goda hos Gud». En dylik stat kan ju synas egendomlig. Men om
du tänker rätt efter, »vad är väl hela mänskligheten, enligt vår egen heliga lära
och efter syndens stora uppkomst, annat än en samling av brottslingar, brottslingar
i djupet?»
I den nästa romanen, Smaragdbruden (1845), har detta residuum av ett idéinne- Smaragd-
håll ytterligare förtunnats. Motivet har Almquist fått från en just vid denna tid bruden,
aktuell, fantastisk arvshistoria. En Umeåbo, Jonas Berntsson Lambert, som avli-
dit på 1730-talet, ansågs ha i utlandet samlat en kolossal förmögenhet, som av
fantasien år från år ökades. 1773 uppdrogo hans svenska släktingar åt ett om-
bud, en notarie Huss, att resa till Holland för att där göra deras arvsanspråk
gällande. Huss lär verkligen hava fått tag i arvet, väl icke i Holland, utan i
norra Sydamerika, och även hava fått det utbetalat, ehuru han behöll det för
egen del. Detta var emellertid obekant för senare descendenter, och 1840 bör-
jade de åter röra på sig för att utfå de hägrande miljonerna samt inlämnade då
och under de följande åren åtskilliga inlagor till myndigheterna med en mängd
ytterst ovederhäftiga uppgifter. Det Lambertska arvet hade således åter blivit en
fråga för dagen, och det var naturligt, att dessa fantasier skulle särskilt verka på
en författare med Almquists läggning. 1840-talet var ju för övrigt miljondröm-
marnas decennium, och 1844—45 hade Dumas’ Monte-Cristo utkommit. I samma
stil är Almquists roman, som handlar om, huru det Lambertska arvet upptäckes.
Efter åtskilliga högst egendomliga äventyr finner berättelsens hjälte, Mannerskog,
ett på Katarina kyrkogård nedgrävt skrin, som dels innehåller Lamberts mycket
spännande biografi, dels en uppgift på hans förmögenhet: bortåt tjugo kolossala
plantager och ett kontant i banker insatt kapital av 1,300,000 pund sterling, som
med ränta från 1728 beräknas till omkring 400 miljoner. Det är denna förmö-
genhet, som nu kommer till rätta. Mannerskog tog med sig tolv miljoner, då
han reste tillbaka till Sverige. Det var bara en liten begynnelse, ty »han förstod
väl, att tolv miljoner i sig själva utgjorde ett intet. Men han ville börja med att
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
